Elisias pappa kom förbi för att lämna våran dotter till mig nu när det är min vecka att vara heltidsmamma. Efter en stund blir det tyst och jag tassar till sovrummet för att se vad dom gör och de enda som hörs är deras lätta andetag. Elisia ligger tvärs över hela sängen med Kanin och Bebis-kanin tätt intill sig. Dom sover båda två. Jag går tillbaka till vardagsrummet, sätter mig i min nyinköpta 50-talssoffa och känner skuld över att jag inte kan vara mer än en varannan-vecka-mamma och om det var rätt att köpa en soffa när jag och Elisia kan göra så mycket annat för pengarna.
Jag vet inte om skulden är drivkraften i våra liv där vi eftersträvar att vara så bra föräldrar som vi kan.. Men glappet mellan våra föresatser och det vi faktiskt gör är det investerande fundament som gör att vi håller ihop i våra försök till familjeliv.
Så gick jag på bio, såg Lukas Moodyssons film Mammut. En hemsk film som trycker spegeln framför näsan på det segregerade konsumtionssamhället och får oss att värdera våra prioriteringar. Jag stirrar maniskt på klockan när eftertexterna börjar rulla och får skuldkänslor över att jag haft barnvakt i över två timmar när det är min vecka att ta vara på varenda sekund med min dotter. Jag vaknar upp i soffan med öm nacke. Det var bara en dröm. Bara en dröm som kändes lika verklig som den vardag jag lever i där dåligt samvete tar alldeles för mycket plats.