Jag gick längs stranden med lätta barnfötter bredvid min pappa. Benen var brunbrända, hårstråna var solblekta och låg som tunt dun över mina smalben. Mina fotsulor färgades vita av mjölet som återstod på stenarna när det grekiska havet sakta avdunstade i sensommarvärmen. Min pappa var inte särskilt lång eller reslig men i min hand rymdes hela hans tumme. Han gick med långsamma steg, sandalerna i handen och solnedgången vilade på hans raka profil. Han berättade för mig att vi alla på jorden delar samma måne och jag lovade att titta på månen när jag saknade honom. Han lovade att göra detsamma.

Mitt sjuåriga jag förundrades över att det är precis såhär min pappa såg ut samtidigt som en svag doft av svett och Jean Paul Gaultier stack i mina näsborrar medan vi promenerade längs strandkanten. Jag studerade hans anletsdrag i hemlighet och letade efter detaljer i hans ansikte som liknade mina: han hade svart yvigt hår, rak näsa och grönbruna ögon där ena ögat hade ett ärr rakt över iris. Jag såg ut precis tvärt om. Förutom ögonen som är det enda som avslöjar mitt påbrå.

Jag kommer ihåg att jag tyckte att min pappa såg ut som en prins i den grekiska mytologin, dock en nutida version med kaffebruna tänder och ett paket Gauloises 40-pack i skjortfickan.

Ända sedan jag var barn infinner sig samma känsla när jag åker till Grekland. Jag går på samma gator jag sprang på som barn, njuter av maten min farmor omsorgsfullt tilllagar i flera timmar, fylls av doften av färska örter på fönsterkarmen, promenerar på den lokala fruktmarknaden, bränner fötterna på het asfalt där dammet virvlar upp av minsta vindpust, omges av cigarettrök och varm avgasfylld atenluft som bränner i näsan.

Men jag undrar ibland vem jag hade varit om jag var född och uppvuxen i Grekland. Tänk om mamma hade gått med på att föda ett barn till på det kommunala sjukhuset i Aten, där nyförlösta mödrar sövdes ner efter förlossningen och inte fick amma sin nyfödda. Jag förstår att hon ville föda hemma där vården är behagligare och barnbidrag är en självklarhet. Men vem hade jag varit? Hade jag fått barn när jag var tjugo? Hade jag läst på Universitetet? Hade jag kunnat prata svenska? Hade den grekiska mentaliteten gjort mig till någon annan? Hade jag drabbats av depressioner? Hade de starka familjebanden befriat mig från oket att behöva passa in för att ha existensberättigande?

Ikväll lyser månen som en glödlampa på himlen.