En morgon innan nyår för flera år sen vaknade jag till en påträngande tystnad. Det hördes ingen kaffebryggare som sprakade i köket och inte heller någon doft av färdigbryggt kaffe som letade sig in i mina näsborrar där jag låg i min säng. Det hördes inget skramlande då mamma gjorde i ordning frukost, ingen trygghet som omfamnade mig. Med hjärtat hårt bultande innanför bröstkorgen så smög jag ut ur mitt rum som jag delade med min ena bror, tassade förbi min andra brors rum, tittade lite på julgranen som fortfarande stod kvar och gick vidare till mammas rum.

Nu såhär i efterhand så tänker jag mig att våran gamla lägenhet var som en enda lång korridor. Jag minns att från den morgonen, då tystnaden låg som ett lock för öronen, så var jag alltid orolig att det skulle ta för lång tid att ta sig till mamma.

Vanligtvis skulle jag krypit ner hos henne och värmt mina fötter på insidan av hennes lår men av någon anledning gjorde jag inte det den morgonen.
Jag önskar att jag inte varit 8 år då allt det här, som just då var oförklarligt, hände med min mamma.

Gott nytt år.

elisia på julaftonsmorgonen.

Jag har som ändå en tanke, eller snarare en föreställning, att jag vågar. Men det är en annan historia.

Dagens i-landsproblem blir istället att klä på sig täckbyxorna mm utan att få ett utbrott, vänta på bussen som med stor sannolikhet är sen eftersom det råder snökaos och sitta och svettas därför att jag är för mycket klädd och har igenimmade glasögon.
Då kanske ni undrar varför jag beger mig ut när jag uppenbarligen grämer mig så mycket att jag måste göra ett inlägg om det. Men det är så att min mamma inte får igång bilen som jag lämnade igår för att dricka mig jämnfull på fest. Det som får mig att sucka varje gång jag tittar ut genom fönstret är att jag VET att bilen går att få igång. Min mamma har bara inte förstått att det är diverse finesser (även fast jag förklarat) som måste göras innan bilen kan starta.
Mamma hävdar dock bestämt att hon har testat allt, flera gånger dessutom, och att jag nu måste pallra mig ner därför att det är datumparkering och plogbilen måste få arbeta.

Det må vara minimala problem när världens barn svälter men den enda globala förändringen jag kan bidra med idag är att göra vad jag anser är onödigt söndagsgöra.
Imorn ska jag skänka pengar.

Det är meningen att det här inlägget ska osa klagomål. Eftersom det är den mörkaste dagen på hela året anser jag att det är befogat att tycka att allt är jämnjävligt utan att någon ska säga någonting annat.
För det är ju inte så smart att va FÖR optimistisk:
Ljuset i tunneln kan vara ett tåg.

Mitt liv är ett manus och detektivbyrån har skrivit musiken.

Min lägenhet brukar vara harmonisk för det mesta. Sval, rymlig och tyst. Men i natt är det någonting som är annorlunda; tystnaden har rubbats av det faktum att det finns en fet fluga (som förmodligen genom naturligt urval överlevt hela sommaren och hösten och den här veckans extrema kyla) som avger äckliga surrande ljud varje gång den krockar med fönsterrutan.

Denna fluga, som förirrat sig till mitt rum på ett oförklaigt sätt, ser ut som en korsbefruktning av enorma petflaskor. Ungefär som nånting som konstfack skulle kunna göra som sitt examensarbete.
Frågan som återstår är hur denna natt ska fortskrida utan att någon av oss, jag eller flugan, får ett nervöst sammanbrott och lägger sig på fönsterbrädan och dör.

Jag skrev ett cv en gång där jag förklarade att jag är stresstålig och fungerar ytterst rationellt i pressade situationer där det gäller att agera snabbt. Detta är ju förstås inte sant. För ingen talar väl sanning i ett cv?

Höjden av stresstålighet:
1. Jag får jag ett utbrott när jag står fullt påklädd med vintermunderingen och måste böja mig ner och knyta skorna och skriker FAAAAAN kokandes av ilska och kokandes därför att jag klädde på mig för mycket. Varje gång.

2. Jag går på toaletten och grina när någon dement gamling säger att jag har fula glasögon.

Jag försöker intala mig själv att jag är en perfekt kandidat där det krävs socialkompetens.
Detta har jag också förstått är ren lögn.
Jag borde sitta på ett kontor där ingen får se hur skör jag egentligen är.

work in progress

Elisia får syn på den svanströmska klanen och delar ur familjen nendos




och vill inte längre stå i luciatåget

Sandra vs skolarbete

Istället för att göra det jag ska så har jag kartlagt biltrafiken nedanför min mammas fönster. Hon och E4an bor sida vid sida. Det händer nåt spännande varje dag.
Nyss såg jag 3 likadana bilar i samma färg som gungade fram och tillbaka på kopplingen vid rödljusen. Jag undrade vad oddsen för att man ska få se det kan vara.

Sen ser jag på klockan att den är 13.20. Jag har en deadline kl 16 och jag har skrivit 5 rader. Jag försöker svälja men kan inte för nångonting är i vägen

ÅNGESTKLUMPEN

Antagningsbesked 1:
Reserv 1.

Det står alltså en enda person före mig i kön till min framtid.

Sandra vs verkligheten

Jag har stirrat på på ett innehållslöst worddokument i en timme nu och det enda jag lyckats skriva ner är "Labbrapport - Alkalinitet". Jag har inte heller klivit ur pyjamasen än och klockan är 2 på eftermiddagen. Elisia ligger nerbäddad i min säng och ropar på mig att jag ska spela musik för henne, byta blöja på Kanin eller att hon ska ha sin "schysch" som täcke och att hon inte hittar lappen... Allt för att komma undan att sova lunch. Jag önskar att jag hade tid att nynna på mjuka, lugnande visor och stryka henne på pannan tills hon somnat för att sedan lugnt smyga ut i vardagsrummet och skriva färdigt mitt arbete.

Hela den här terminen har präglats av det faktum att jag lider av tidsbrist.
Det här kvävande behovet som förväntas av mig, att jag måste vara övermäktig på alla plan - som mamma, som student, som flickvän - får motsatt effekt tillslut.

Därför sitter jag här i pyjamas och är totalt handlingsförlamad. Jag har inte tillräckligt med sinnesro för att smyga ut ur sovrummet när jag lagt elisia utan går med hetsiga steg till vardagsrummet. Jag släpper hela min kroppsvikt på soffan och en förtvivlad suck stöter ur mig när jag når den med en duns.
Jag får ingenting gjort därför att jag har för mycket att göra.
Jag drömmer mig istället bort till ett liv utan bekymmer över ekonomin, en behaglig vardag där jämlikt ansvar står innanför dörren och välkomnar mig när jag kommer hem.

Känslan påminner mig om min första förälskelse och för mig osökt tillbaka till -94 då jag inte fick sitta i fred på mitt rum och förstrött titta ut genom fönstret, hopplöst förälskad i den snyggaste killen i klassen och totalt förlorad i kärleksfyllda drömmar, utan att min störiga storebror som jag delade rum med skulle inkräkta på mitt privatliv där jag mestadels befann migg i ett drömlikt suktande. Om man på den tiden hade slagit upp "repa i skiva" i nationalencyklopedin hade man fått upp en bild på Sebastian med snagg, lugg och glugg som aldrig ger sig utan fortsätter retas tills man börjar grina och ropar på mamma att man aldrig kan få vara kär i fred.



Hopplöst förälskad...
Nu är jag hoppfull och förälskad.
och delar inte längre rum med min bror.

Keith Haring

Det är fantastiskt med dokumentärer som berör och rör om.
Titta och känn.

http://svtplay.se/v/1769458/k_special/keith_haring?sb,p102870,1,f,-1

På fredagar äter vi glass (med hela kroppen) hemma hos familjen Nendos.

Beccs summerar: "spännande det ska bli att bli kär i nån av sitt eget kön. Och högst märkligt"

I make you lamb

Det vore så fint
om alla vi
kunde samlas igen
på en toga fest!

Föreställ er ett bröllopp där brudparet skrider fram till altaret med Serge Gainsbourgs milda sång (läs: stön)som sprider sig från högtalarna och fyller hela kyrkan.




ett taskigt försök att komma över det faktum att jag måste gå alla dom 8 kilometrarna till skolan denna morgon.

Världsalltet ligger på knä och skurar sina golv. Och den här gråa, inte så stimulerande måndagsmorgonen, är nästan inte värd sin vikt i nedsinglande löv. Kanske för att det är just måndag igen, samma måndag som återkommer vecka efter vecka och rycker mig ur sängen, hetsar i mig frukost och flåsar mig i nacken hela vägen till dagens första föreläsning.
Man får helt enkelt lära sig att skilja på dödstanken och dödsstanken. Den ena tillhör nämligen livet.

Kanske är det viktigare att ställa de aviga frågorna rätt, än att prompt avfyra det helautomatiska svaret. Det kommer väl alltid att finnas ett frostskadat behov av den sorts bländande poeter som legat i potatiskällaren och föreställt sig ljuset.
Den här novemberdagen med sitt tunna snötäcke över sig är bara en av många dagar då jag tittar ut på gården och stör mig på att tvättstugan skymmer lekplatsen på gården.

dagens sämsta försök att vara rolig

Idag gjorde jag allt för att göra min otröstliga dotter nöjd.
Jag tog fram playdough-degen som Lisa bakade ihop på Elisias födelsedag och tänkte att nu ska vi leka så mycket att hon torkar tårarna och tycker att hon har den roligaste mamman i hela världen. Jag gjorde en katt och en kanin som dock inte alls såg ut som en katt eller kanin men Elisia bubblade iallafall av förtjusning.
Jag kände att jag hade medvind och knådade ihop degen för att göra en ny, ÄNNU bättre kanin, men Elisia ville inte ha någon ny kanin. Hon ville ha DEN kaninen. Den kaninen jag just hade knådat ihop med den resterande, överblivna degen.
Och så fortsatte eftermiddagen med skärande gråt och hopplösa försök till försoning tills hennes pappa kom och hämtade henne. Håglös och med en halvtorkad playdoughdeg framför mig satt jag vid köketoch tänkte att det är tur att degen blir gammal om en vecka så jag får slänga den med gott samvete. (förlåt Lisa)

Hört på bussen

En råtta ringde sin vän och sa:

pip
-

pip pip
--

pip pip pip
----

Det var helt och hållet omöjligt att förstå vad råttorna pratade om
när man inte kunde höra vad den andra sa.

Måndagmorgon i all ära - men sviterna efter helgens överdrivna alkoholkonsumtion kombinerat av en ångestfylld separation från sin dotter - gör att Mollbergs blandning smakar lika beskt som jobmeals ohyggliga automatkaffe.

Det är ju bara att ta sig i kragen för om jag ska komma iväg till dagens första föresläsning kan jag inte längre undvika att jag måste cykla idag.
Jag upptäckte just att mina hemstickade lingonvantar är försvunna (kanske söp jag bort dom i lördags?)
Det här var en motgång jag verkligen inte kunde ta.

i sin mammas fotspår

Ett utdrag ur en vanlig eftermiddag när en trotsig Elisia ska hem från dagis.

Elisia: Mammaaaaa!
Jag: Hej gumman! Ska vi åka hem?
Elisia: Nej!
Jag: Men vi ska ju åka Victors bil?
Elisia: Vickebil?
Jag: Ja! och sen kan du få åka bilen inne på affärn?
Elisia: (Ohörbart)
Jag: Va sa du gumman?
Elisia: Pappa heta Kjossej
Jag: Ja... pappa heter Kristofer.
Elisia: Mamma-Sanja?
Jag: Jaaa, mamma sandra är jag.... Men, kom nu gumman. Vi pratar mer i bilen. Ja!
Victor: Hej Isha!
Elisia: Neee.... Inte mamma kjama vicke.
Jag: Kom nu stumpan! På med skorna!
Elisia: Isha bäja mössa. isha ha ovejåål!
Jag: Jahaapp... Men är det inte varmt med overallen?
Elisia: OVEJÅÅÅL!
Victor: Jag väntar i bilen.

#1

Det första jag gjorde imorse var att krypa in under Victors täcke. Det var varmt och han var mjuk. Jag blundade och nästa gång jag vaknade var Victor redan uppe och gjorde fika.
Jag låg i min säng och lyssnade på honom när han skramlade med kastruller, dukade upp på bordet och bryggde kaffe. Jag älskar förvandligen min lägenhet går igenom varje morgon; doften av kaffe som letar sig in i varje rum och mornar då vi har tid att bara sitta med varsin kopp och prata. Den enda som saknas varannan vecka är Elisia.
Men vad som känns viktigt är att min lägenhet har fått liv. Och det kommer bara att bli bättre.
Kanske för att jag äntligen är lycklig.

Elisias pappa kom förbi för att lämna våran dotter till mig nu när det är min vecka att vara heltidsmamma. Efter en stund blir det tyst och jag tassar till sovrummet för att se vad dom gör och de enda som hörs är deras lätta andetag. Elisia ligger tvärs över hela sängen med Kanin och Bebis-kanin tätt intill sig. Dom sover båda två. Jag går tillbaka till vardagsrummet, sätter mig i min nyinköpta 50-talssoffa och känner skuld över att jag inte kan vara mer än en varannan-vecka-mamma och om det var rätt att köpa en soffa när jag och Elisia kan göra så mycket annat för pengarna.
Jag vet inte om skulden är drivkraften i våra liv där vi eftersträvar att vara så bra föräldrar som vi kan.. Men glappet mellan våra föresatser och det vi faktiskt gör är det investerande fundament som gör att vi håller ihop i våra försök till familjeliv.
Så gick jag på bio, såg Lukas Moodyssons film Mammut. En hemsk film som trycker spegeln framför näsan på det segregerade konsumtionssamhället och får oss att värdera våra prioriteringar. Jag stirrar maniskt på klockan när eftertexterna börjar rulla och får skuldkänslor över att jag haft barnvakt i över två timmar när det är min vecka att ta vara på varenda sekund med min dotter. Jag vaknar upp i soffan med öm nacke. Det var bara en dröm. Bara en dröm som kändes lika verklig som den vardag jag lever i där dåligt samvete tar alldeles för mycket plats.

Elisia: Bajse.

Min mamma: behöver du bajsa?

Elisia: Bajse?

Jag: Hon vill titta på Bamse. Ser du inte det på hennes blick?

Min mamma: Jamen. jamen. hur ska jag veta?

Jag: Tycker du att det där är en blick som säger att hon är bajsnödig?

Min andra hälft är i Italien.
Jag är överallt med Youtube.

Min mor fyllde år
Men det var jag och Daniel som fick varsin hatt när vi var färdig med efterrätten.

"Pillan fick äntligen sin Bödvar" löd rubriken på Hänt Extras omslag. Jag tänkte direkt att det var en ganska äcklig rubrik. Medan jag stod inne på Godishuset, läste rubrikerna på tabloiderna och grävde ganska hätskt i min godispåse sa Susanna att just den där godisen som jag smaskade på var gjord av späck och svål.
En påse fylld med späck och svål för 47 kr och 50 öre avgjorde mitt val av film när vi kom hem.
Nyckeln till Frihet.

Nos har hundar och katter!

¨

Jag glider runt i min rosa frottémorgonrock som inte direkt framhäver min kvinnliga kroppsform och stirrar på de omaka strumporna som ligger utslängda på sängen. Varför försvinner alltid en strumpa efter att man tvättat?


...och så kom jag att tänka på gårdagens lite annorlunda uppvaknande:
Victor frågar vad jag gör och jag blir lite irriterad för att är det inte uppenbart att jag gräver!? I samma stund som jag säger bestämt att jag gräver märker jag att jag krafsar febrilt med både handen och foten och så slår det mig att det visst var en dröm..





Det här är Victor. Tredje året på lilja så har man tillräckligt med pondus för att bära kepsen såhär.

Minnesbilderna kommer vällande och slåss om min uppmärksamhet. Jag minns det som i en återspegling, inte den ursprungliga händelsen, utan märkliga tillbakablickar från mina familjemiddagar bestående av snabba hej och mammas försök till samtal om dagen. Kanske ger denna liksom veckade process utrymme för något slags förstående av det obegripliga. Jag vet faktiskt inte. Men det är mina egna tankar, igångsatta av familjemiddagen hos dina föräldrar, det totala välkomnandet av mig och Elisia och sammansvetsningen av er som familj, som fyller mig. I viss mån så stämmer det väl att man inte kan sakna nånting man aldrig haft men det blir så påtagligt att jag faktiskt fortfarande önskar att det hade varit annorlunda.

Jag förmodar mig inte riktigt att lära Elisia grekiska. Kanske för att utgöra en barriär mot det förflutna. Min mamma kanske hade samma anledning att aldrig lära mig grekiska heller. Det fullständiga uppgivandet av det språk som tillhör min historia hugger av kommunikationerna med dom som utgör den andra halvan av mig. Mitt liv har byggts utan någon egentlig historia, som att den finns där men inte riktigt berättats rätt. Det här, mitt fysiska hem, det enda permanenta hem jag någonsin skapat är ändå bara tillfälligt. Samtidigt så blir det klart synligt på samma sätt man lär sig ett nytt språk som vuxen: begripligt, vackert, men ändå inte helt mitt.

Jag var inne på en liten pittoresk bokhandel idag. När jag gick mellan hyllorna såg jag en kvinna som verkade leta efter någonting särskilt. Vi började prata och tydligen så letade vi efter samma bok.
Det var en liten vinpinad kvinna i obestämbar ålder och hon påminde om en fjällbjörk där hon stod lite lutad mot en hylla: knotig och senig men kompakt. Hon tycktes vara omgiven av en solitär beslutsamhet, som om hon mötte världen med ihopbitna käkar. Det framgick inte mycket av henne trots våran långa pratstund men hon var från någon av baltstaterna. Jag blev dock aldrig riktigt klar över vilken.
Jag såg på en kalender som hängde på väggen att det var den 9e juli. Med en lätt suck kramade jag boken jag så länge letat efter och tänkte att jag aldrig hade trott, för ett år sen, att det skulle gå ett helt år innan rörligheten kom tillbaka. Kanske är ett år den organiska tidsrymden sorg kräver för att komma på plats. Vi kanske måste gå igenom en hel årscykel för att börja inse att livet aldrig kommer att bli som det har varit, men att det kan fortsätta.
När jag tänker tillbaka på den dagen, för ett år sen, då jag stod ute på bakgården i det klara solskenet känns det absurt. Min totala avsaknad av onda aningar får mig att inte vilja tänka på det längre. Min glada förväntan förefaller nästan grotesk. Men då, innan jag förstod att mycket skulle slås till spillror och det skulle bli ett tungt år framför mig, så stod jag där på gräsmattan med Elisia i famnen och jag tror faktiskt att jag var lycklig.

Nykter eller full? Eller bara nyckfull?

Om jag kunde då skulle jag förvandla mig till en liten puppa. Okläckt och oförstörd.
Men istället sitter jag här - inte direkt som en nykläckt 22åring, nyfylld 20åring som vaknar upp lagom till systemet öppnar, nykär, nybliven mamma, nyutexaminerad student, eller ny hel och ren efter ett avsked...
Jag är ganska lagom.
Jag hatar lagom.
Därför åker jag på semester; bränner pengar som en nybliven miljonär, festar som en nybliven nykter alkoholist och besöker nya städer.

Min morfar är på helspänn av någon outgrundlig anledning. Han stänger av hörselapparaten med små rörelser för att mormor inte ska se att han gör det. "Det är ryssar överallt!" utbrister han med munnen full med halvtuggad skorpa. Mormor står lutad över spisen och tillagar Borsjtj och beklagar sig att nästa år, då har hon allt varit gift med morfar i 60 år. Hon rör om i grytan med bestämda rörelser, lutad på ena armen (som hon alltid gör när hon blir upprörd) och lugnar ner sig bara för att låta känslorna svalla över någon minut senare när morfar tar på sig pannlampan för att gå ner i garaget. Mormor lyfter handen i en väldig gest. Svär. Men morfar har inte bara stängt av hörselapparaten, han har lämnat den på köksbordet bara för att mormor ska se den liggandes där och irritera henne ännu mer. När hon gör sig redo att gå efter honom är han redan halvvägs ner i källaren på stolhissen. Han flinar och tänder pannlampan. Han hör ju ändå ingenting.

"Sommarens sista smak" tänkte jag när jag åt mozzarellabitar som jag omsorgsfullt skurit i smala skivor. Jag blickade ut mot den trafikerade gatan utanför mig som saknar övergångsställe och tänkte att nångång då ska jag lägga mig mitt på vägen och vägra flytta på mig i ren protest.

Det är ju egentligen inte jobbigt att avsluta en samtal och säga hejdå - därför att man vet ju att man hörs snart igen. Visst?
Man pratar med sin mamma; frågar hur hon mår, hur mötena går?
När det lagts på så finns det ingen oro att det kommer ta väldigt, väldigt lång tid innan vi pratas vid eller ses för den delen. Det är ju så självklart att vi gör det.

Sen finns det dom där samtalen som lämnar en gapande tomhet efter sig, då det inte finns så mycket mer att säga men nästan alltid för mycket att känna.

För en vecka sedan satt jag på Operans uteservering och drack rosévin. Det var oerhört varmt och jag försökte sitta bekvämt i jeans. Jag försökte även vara bekväm i att det var obekvämt att ses fast vi båda ville det.

Nu, en vecka senare, sitter jag småberusad efter en kväll med Erik på hans bakgård och tänker att även fast du har rest bort så är inte alltid dom geografiska avstånden dom längsta.



Ikväll tillägnar jag er Familjen:

Vi var på väg till Fläse för att bada. Du hade randiga badbyxor och skrattade vilt åt din utstyrsel och tyckte att man alltid ska gå mot strömmen. Jag satt i din bil, ihopklämd mellan en stor frysbox och en skurhink. Du körde hackigt och slirade på kopplingen och min kamp i baksätet utkämpades med stor koncentration att inte få skurhinksvatten på mig.
Vi åkte aldrig till badet utan vi gick upp för fyra trappor in till en lokal. Den varma luften som mötte oss var tung att andas. Vad jag inte riktigt förstod var varför vi var där men jag såg på dig att det var viktigt. Att det hade något med beslutet du måste ta.
När jag vaknar är jag förvirrad. Den varma luften hänger kvar i rummet, tung, obehaglig, påträngande. Jag går in till Elisia och lägger min hand på hennes mage. Hon är sval, andas lätt.
Innan jag somnar om tänker jag att det kommer en morgondag, en dag efter det som sedan blir till veckor, månader och som sedan ebbar ut till vad som är mitt liv.

Mildura, 20/2/07

ibland känns det som att vi lever i en värld som inte existerar. Vi lever i våran bubbla och vi har upptäckt att vi är rätt sårbara utanför den. Därför har vi medvetet undvikit verkligheten och ett flertal exempel som påminner och vacker till liv det vi fruktar mest: våra känslor.Men jag tog tjuren vid hornen och såg min största fasa i vitögat efter 4 veckor och 8 h/dag med lök-terapi (ni borde prova, det fungerar!) men jag måste säga att jag är skakig. Som min gode vän sa till mej "Varför bry sig om någonting annat när du bor så långt bort hemifrån och har en pool på bakgården?"

Om dej ångest betog, i kall och ödslig skog...
skriver en backpacker dagbok!

När man är en 22-årig ensamstående mamma är det bara att acceptera att det enda ungdomliga man får göra på sommaren är att titta på My new BFF när ens vänner har lördag varje kväll.

Det här var förra sommaren.
Vad som inte framgår i bilden är Kristofers markanta stjärthaka.

Min vän Alexandra Åkerman har ett intressant kärleksliv. När hon blir kär så är det alltid PÅ RIKTIGT. Varje gång. I november 2006 när vi bodde i Sydney gjorde hon en sammanfattning om sitt förhållande med engelskmannen Dave (eller var han irländare?)

Jag ar officiellt 12 ar gammal igen; jag har dejtat en kille i tva veckor, varit tillsammans med han i fem dagar och blir dumpad via sms. Det marks att han ar 26, right. Han rakade anda haret igar och var inte lika snygg langre. Iaf, han ska fortfarande bjuda mig pa U2. Som Antti sa pa sin Arnold-engelska "There is at least 50.000 other at the concert, just go there and then loose him" Cheers, mate!

När hon kommit över att ha blivit dumpad och man frågar nåt om Dave möts man alltid av samma konfunderade ansiktsuttryck och ett "Vem? Jaha HAN."

Hur böjer man verbet Bära?
1. Bära - bar -pub
X Bära - bar - burit
2 Bära - bar - naken

Igår var jag på tipsrunda.

i 10 sekunder stod jag utanför dörren.
Men vissa saker händer bara på vita duken. Dock får man ju ändå låtsas att man är med i en film när man ändå är på Film i västerbotten.

Idag när jag skulle torka bordet hittade jag inte diskhandskarna. Jag letade och fann dom tillslut på toaletten.
Här kom jag till ett vägskäl därför att jag har lite svårt för just disktrasor: disktrasor för mig är direkt kopplat till traumatiska händelser från när jag var liten då mormor torkade mig och mina bröder runt munnen med samma trasa som hon torkade diskbänken och toaletten med.
Tanken på att torka bordet utan diskhandskar och behöva vidröra denna vedervärdiga trasa var lika motbjudande som tanken på att torka vitvaror med handskar som vadat i toan.
jag behövde dock aldrig göra något val för Mitt Allt spelades på radion så att jag kom av mig och blev gråtmild.

i fyllan och villan kl halv 4 en lördagsmorgon får Alex för sig

att hon är mitt i ett tvåfrontskrig

att det är nazityskar

hon motar med sitt vapen till dödens stig

Skogen är lummig, sanden är kall mot mina fötter och solen är på väg ner under det rosa täcket på himmelen. Festivaldeltagarna är inte äldre moderliga typer med permanentat hår och stärkta förkläden utan klientelet är en blandning av turister som förirrat sig till Täfteå och lokal burgoisie som presenterar 2000-talets ungdomar när jag får syn på henne. Hon vänder sig om, tittar, ler. Det var svårt att avgöra vem hon tittade på: mig eller han bredvid mig? Hon var ju så förbannat skelögd.

"Vet du vars du ska?"
"Nej!"
"In under pappas vinge!"
"Nej!"
"Jo!"
"Släpper du ut mig sen?"
"Ja! När du kan flyga!"

Jag minns tiden då man drack 7,0:or rekorderlig cider, 3 st för att vara exakt, och var dyngfull i en trappuppgång någonstans på Umedalen och försökte knyta skosnörena på sina Filadojjor. Problematiken med skosnörningen låg i promillehalten kombinerat med en alldeles för fluffig Helly Hansen jacka som man var för onykter för att ens komma på tanken att ta av.

När jag och Aline stod vid medicinskåpet och pratade och väntade på att klockan skulle bli 16.45 kunde jag inte sluta förundras över hennes sätt att prata och föra sig, hur hon med sina händer illustrerade det hon beskrev om sitt hemland, sin familj, sina vänner, sin framtid.. En stark, självsäker och vacker ung kvinna som flydde till Sverige med sin familj från ett krigshärjat land. Hon har upplevt saker ett barn aldrig någonsin borde få vara med om och ändå, ÄNDÅ, kunde se det ljusa och vackra som finns runt omkring henne. Jag förundrades och avundades. Jag pillade förstrött på Apodosen och önskade att jag va lite som Aline.

känslans intelligens: att exempelvis kunna tygla sina impulser, avläsa en annan människas innersta känslor, skapa fungerande mänskliga relationer - som Aristoteles uttryckte det, den sällsynta förmågan att bli arg "lagom mycket, vid rätt tillfälle, av rätt anledning och på rätt sätt"

Aristoteles filosofiska utläggning om dygd, karaktär och det goda livet där han uppmanar oss att låta förnuftet råda över våra känslor riktar sig till någon annan än mej iallafall.

"Min pappa är taxichaufför. Han har kört fem gånger runt jorden"
och ändå verkar han inte hitta till mig i Umeå.

Däremot så hittar jag till Lövholmsudden där mitt barns farmor har sin stuga.
Jag har ignorerat allt nationaldagsfirande och EU-valet men försökt verka intresserad på ett trovärdigt sätt när Hanna pratat om FI och Gudrun Schyman. Jag kom hem kl 19 ikväll och gjorde allt för att undvika att gå till vallokalen på Backens skola som stängde 21.o0. Jag for ut i elljusspåret och oj vad SUGEN jag va på två rundor och sen råkade klockan visst bli 20.45 och jag skulle ju duscha... Typiskt.

Nu mår jag lite dåligt över mitt väldigt ogenomtänkta och inaktiva deltagande i Sveriges framtid men jag är ju trots allt halvgrek med dubbla medborgarskap.

"En familj består för det mesta av en mamma som arbetar och en pappa som arbetar och en unge som kopplar av"



Utan att låta bitter så kan vi bara konstatera att Marie är lite insnöad vad det gäller familjelivet.
Att hon är 6 år har ingen betydelse.