Det är ju egentligen inte jobbigt att avsluta en samtal och säga hejdå - därför att man vet ju att man hörs snart igen. Visst?
Man pratar med sin mamma; frågar hur hon mår, hur mötena går?
När det lagts på så finns det ingen oro att det kommer ta väldigt, väldigt lång tid innan vi pratas vid eller ses för den delen. Det är ju så självklart att vi gör det.

Sen finns det dom där samtalen som lämnar en gapande tomhet efter sig, då det inte finns så mycket mer att säga men nästan alltid för mycket att känna.