I krissituationer framträder två grundläggande förhållningssätt - krossas eller skakas om. Idag skakades jag om. Inte av någon märkbar händelse eller anledning egentligen utan bara av hungersnöd. Jag satt och skrev på min hemtenta på medicinska biblioteket i 9 timmar idag och kunde tillslut inte formulera mig eller strukturera tankarna. "Markus pojkvän som är utvisningshotad" blev istället "Markus pojkvän som är utrotningshotad". Magen skällde på mig, han va otydlig men lät hemskt arg så då åkte jag hem. Där kom hungers och trötthetsmonstret fram. Jag skällde på allt, gapade åt smulorna på bordet, svor åt den stackars fisken som bor i det smutsiga aquariet att han har det fan i mig bättre än fiskarna i nydalasjön och om han inte beter sig så åker han ner i avloppet!

Sen fick jag dåligt samvete. Över fisken, över smulorna, över mitt stackars svampplockarsugna sällskap som med all rätt blev sur på monstret som stod och brölade i köket.

Nu sitter jag ensam i köket och stirrar på datorn och önskar att jag va ute i skogen och plockade trattkantareller.

Uppdatering:

Lisa kommer hit om en timme och drar med mig ut på en promenad. Med Lisa får jag alltid bröla ut min frustration om egentligen absolut ingenting.

Den 24e oktober fyller lillan 3 år och kl 06.30 samma dag sitter vi på planet till Athen.

Det pirrar i min mage av bara tanken att min pappa ska få träffa sitt barnbarn för första gången.

Och att mina syskon och övriga släkt väntar oss. Det är jobbigt att sakna och längta, men det kommer bli fint.

Kanske därför jag går omkring och har koncentrationssvårigheter hela dagarna?

Jag har suttit på föreläsningar hela dagen och det har handlat om utvecklingspsykologi och olika underliggande teorier och perspektiv.

Jag har varit rastlös hela dagen. Pillade på snusdosan, störde mig på att jag köpt nikotinfritt, tuggade tuggummi, lekte med pennan, letade lypsylet och stampade rastlöst med foten i golvet, kollade på mobilen, tänkte på sommaren. Vad har jag gjort hela sommaren? Har det verkligen gått tre månader sen förra terminen? Jag sjönk längre ner i stolen och tänkte att jag kanske rent fysiskt kan gå under jorden. Hörde föreläsaren prata på bred norrländska nåt om Freud och det psykodynamiska perspektivet och kollade samtidigt på mina fötter. Ena snöret hade gått upp. En okontrollerad och stressad nervsignal utlöstes till benet och jag sparkade foten i stolen framför mig. Kanske kunde jag glida ner på golvet och åla mig ut ut föreläsningssalen?

Jag hade utformat en rymningsplan när Sara avfyrade ett helautomatiskt konstaterande:

"Du har ju koncentrationssvårigheter!"

Jag kanske har ADHD?