Genom att erövra strukturer, eller rättare sagt återerövra strukturer jag aldrig haft, kan jag bedöma avståndet lite mer precist  för att sedan paketera och komprimera dem till små blanka pärlor.

De är många men små och jag tror de får plats i mina händer om jag kupar dem.

Vi talade inte mycket. 

När vi sa något gällde det allmänna saker om vad vi såg, hur middagen smakade och vad som scrollades i flödet. Vi var varken vänner eller älskande. Vi hade bara barn ihop. Vi frågade ibland varandra om vad den andra skulle göra idag på det sätt man gör när man är ihop fastän man inte hör ihop, det vill säga tomma frågor som dunsar ner mellan oss och dör. Jag tänkte, utifrån att det rådde en absolut kontaktlöshet mellan oss, att vi lever i en ohygglig alienation. För att tydliggöra för mig själv tänkte jag ”mellan hjärtats olika hålrum finns klaffar.

Eftersom vi inte klaffar är det rimligen mest hålrum." När den tanken hade runnit iväg fanns bara att han låg bredvid mig i sängen och andades tyngre när sömnen drog ner honom. Han förnekade mig således inte men bekräftade aldrig heller min existens. Denna tystnad saknade innehåll och var därför sprängfylld av annat innehåll.