En morgon innan nyår för flera år sen vaknade jag till en påträngande tystnad. Det hördes ingen kaffebryggare som sprakade i köket och inte heller någon doft av färdigbryggt kaffe som letade sig in i mina näsborrar där jag låg i min säng. Det hördes inget skramlande då mamma gjorde i ordning frukost, ingen trygghet som omfamnade mig. Med hjärtat hårt bultande innanför bröstkorgen så smög jag ut ur mitt rum som jag delade med min ena bror, tassade förbi min andra brors rum, tittade lite på julgranen som fortfarande stod kvar och gick vidare till mammas rum.

Nu såhär i efterhand så tänker jag mig att våran gamla lägenhet var som en enda lång korridor. Jag minns att från den morgonen, då tystnaden låg som ett lock för öronen, så var jag alltid orolig att det skulle ta för lång tid att ta sig till mamma.

Vanligtvis skulle jag krypit ner hos henne och värmt mina fötter på insidan av hennes lår men av någon anledning gjorde jag inte det den morgonen.
Jag önskar att jag inte varit 8 år då allt det här, som just då var oförklarligt, hände med min mamma.

Gott nytt år.

elisia på julaftonsmorgonen.

Jag har som ändå en tanke, eller snarare en föreställning, att jag vågar. Men det är en annan historia.

Dagens i-landsproblem blir istället att klä på sig täckbyxorna mm utan att få ett utbrott, vänta på bussen som med stor sannolikhet är sen eftersom det råder snökaos och sitta och svettas därför att jag är för mycket klädd och har igenimmade glasögon.
Då kanske ni undrar varför jag beger mig ut när jag uppenbarligen grämer mig så mycket att jag måste göra ett inlägg om det. Men det är så att min mamma inte får igång bilen som jag lämnade igår för att dricka mig jämnfull på fest. Det som får mig att sucka varje gång jag tittar ut genom fönstret är att jag VET att bilen går att få igång. Min mamma har bara inte förstått att det är diverse finesser (även fast jag förklarat) som måste göras innan bilen kan starta.
Mamma hävdar dock bestämt att hon har testat allt, flera gånger dessutom, och att jag nu måste pallra mig ner därför att det är datumparkering och plogbilen måste få arbeta.

Det må vara minimala problem när världens barn svälter men den enda globala förändringen jag kan bidra med idag är att göra vad jag anser är onödigt söndagsgöra.
Imorn ska jag skänka pengar.

Det är meningen att det här inlägget ska osa klagomål. Eftersom det är den mörkaste dagen på hela året anser jag att det är befogat att tycka att allt är jämnjävligt utan att någon ska säga någonting annat.
För det är ju inte så smart att va FÖR optimistisk:
Ljuset i tunneln kan vara ett tåg.

Mitt liv är ett manus och detektivbyrån har skrivit musiken.

Min lägenhet brukar vara harmonisk för det mesta. Sval, rymlig och tyst. Men i natt är det någonting som är annorlunda; tystnaden har rubbats av det faktum att det finns en fet fluga (som förmodligen genom naturligt urval överlevt hela sommaren och hösten och den här veckans extrema kyla) som avger äckliga surrande ljud varje gång den krockar med fönsterrutan.

Denna fluga, som förirrat sig till mitt rum på ett oförklaigt sätt, ser ut som en korsbefruktning av enorma petflaskor. Ungefär som nånting som konstfack skulle kunna göra som sitt examensarbete.
Frågan som återstår är hur denna natt ska fortskrida utan att någon av oss, jag eller flugan, får ett nervöst sammanbrott och lägger sig på fönsterbrädan och dör.

Jag skrev ett cv en gång där jag förklarade att jag är stresstålig och fungerar ytterst rationellt i pressade situationer där det gäller att agera snabbt. Detta är ju förstås inte sant. För ingen talar väl sanning i ett cv?

Höjden av stresstålighet:
1. Jag får jag ett utbrott när jag står fullt påklädd med vintermunderingen och måste böja mig ner och knyta skorna och skriker FAAAAAN kokandes av ilska och kokandes därför att jag klädde på mig för mycket. Varje gång.

2. Jag går på toaletten och grina när någon dement gamling säger att jag har fula glasögon.

Jag försöker intala mig själv att jag är en perfekt kandidat där det krävs socialkompetens.
Detta har jag också förstått är ren lögn.
Jag borde sitta på ett kontor där ingen får se hur skör jag egentligen är.

work in progress

Elisia får syn på den svanströmska klanen och delar ur familjen nendos




och vill inte längre stå i luciatåget

Sandra vs skolarbete

Istället för att göra det jag ska så har jag kartlagt biltrafiken nedanför min mammas fönster. Hon och E4an bor sida vid sida. Det händer nåt spännande varje dag.
Nyss såg jag 3 likadana bilar i samma färg som gungade fram och tillbaka på kopplingen vid rödljusen. Jag undrade vad oddsen för att man ska få se det kan vara.

Sen ser jag på klockan att den är 13.20. Jag har en deadline kl 16 och jag har skrivit 5 rader. Jag försöker svälja men kan inte för nångonting är i vägen

ÅNGESTKLUMPEN

Antagningsbesked 1:
Reserv 1.

Det står alltså en enda person före mig i kön till min framtid.

Sandra vs verkligheten

Jag har stirrat på på ett innehållslöst worddokument i en timme nu och det enda jag lyckats skriva ner är "Labbrapport - Alkalinitet". Jag har inte heller klivit ur pyjamasen än och klockan är 2 på eftermiddagen. Elisia ligger nerbäddad i min säng och ropar på mig att jag ska spela musik för henne, byta blöja på Kanin eller att hon ska ha sin "schysch" som täcke och att hon inte hittar lappen... Allt för att komma undan att sova lunch. Jag önskar att jag hade tid att nynna på mjuka, lugnande visor och stryka henne på pannan tills hon somnat för att sedan lugnt smyga ut i vardagsrummet och skriva färdigt mitt arbete.

Hela den här terminen har präglats av det faktum att jag lider av tidsbrist.
Det här kvävande behovet som förväntas av mig, att jag måste vara övermäktig på alla plan - som mamma, som student, som flickvän - får motsatt effekt tillslut.

Därför sitter jag här i pyjamas och är totalt handlingsförlamad. Jag har inte tillräckligt med sinnesro för att smyga ut ur sovrummet när jag lagt elisia utan går med hetsiga steg till vardagsrummet. Jag släpper hela min kroppsvikt på soffan och en förtvivlad suck stöter ur mig när jag når den med en duns.
Jag får ingenting gjort därför att jag har för mycket att göra.
Jag drömmer mig istället bort till ett liv utan bekymmer över ekonomin, en behaglig vardag där jämlikt ansvar står innanför dörren och välkomnar mig när jag kommer hem.