Annalkande morgon med stirrig blick... Söndagar är alltid lite detsamma. Trögflytande och sega.
Seg som jag är så satte jag mig vid datorn och tänkte att det är en ganska lagom aktivitet. Eller, för att vara helt ärlig så tänkte jag inte alls. jag gjorde det på rutin. Fast denna gång med en annan känsla. Det är ju faktiskt lite olika att bänka sig framför sin laptop en måndagsmorgon med en rykande kopp kaffe, suga i sig alla nyhetsrubriker eftersom det inte finns tid att läsa det finstilta, bränna sig på tungan, svära lite över att alla framtida kaffekoppar dom nästkommande dagarna kommer att smaka skit för att en viktig smaklök bränts sönder kontra att söndagssläpa fötterna bara för att tiden räcker till att göra absolut ingenting.

Fast någonstans så gillar jag dessa två diametralt motsatta dagar. Varje vecka får man en ny chans att börja om. Fast det roliga - eller kalla det ironisk eller bara typiskt - så lyckas jag alltid bränna mig på tungan.

Uppryckning:

ikväll går vi på Scharinska viljan.

Det är kvällar som denna när inga (rationella) tankar existerar
bara pulsationerna som dunkar innanför huden när hjärtat krampaktigt kontraherar

sluter mina ögon och drömmer om Egland

Här om natten så drömde jag att jag var städtant på en obemannad segelbåt.
Jag vaknade upp och var åksjuk.

Mina drömmar leker hela havet stormar med mig.

Nu är vi inne på andra veckan med att försöka besegra Elisias seglivade virusinfektion.
Igår var hon relativt pigg ändå. Hon åt lite makaroner, tittade på Bamse och badade.
När hon satt i badkaret så plockade hon upp en av sina fiskar och frågade "Ha du ont?" och rynkade ögonbrynen. När fisken inte svarade fortsatte hon "Jaa-haa. Ja ha ont. Elisia kjama dej?" Så samlade hon ihop fiskarna i badkaret och vyschade medan hon gungade dom i famnen. Slutligen riktade hon sin uppmärksamhet på den stora fisken och sa "Oj du kanse bli blöt ansiktet?"

Att hon, trots sina smärtor, ville ta hand om sina fiskar och försöka göra det så behagligt som möjligt tror jag är en viktig del i läkningsprocessen. Hon vet att hon är sjuk, är väl medveten om att det gör ont att äta men är minst lika övertygad om att hon snart är frisk igen. "inte loligt vara sjuk. Sen ja bli frisk!"

Tro det eller ej men jag bad en bön idag.

Trevligt att äta kvällsfika med skavlan och dricka morgonkaffe med skavlan när det är så jeevle bra gäster.

"Sandra, duuumt att gå in i väggen! Har du gjort sönder dörren? onuudigt!"
...och så fick min pappa mig att skratta så mycket att jag glömde bort varför jag vill gå in i väggen!

Hb: 75 (117-153)

Jag ska till vårdcentralen imorn och få (h)järntabletter utskrivet.

...och utan någon djupare analys, bara känsla

Medan jag strövade runt på Ica och ignorerade den fysiska smärtan som spred sig över ryggen och benen varje gång jag satte ner fötterna i marken trängde sig en bekant från förr in på min privata sfär där jag utövade melodramatiska rörelser över golvet.
Jag hade inte lust att prata och utan förvarning frågade han mig om min bror. Han var inte intresserad av mitt svar utan gick direkt till attack, inte hotfullt, men med ett snedvridet hånleende att han fortfarande kan komma åt min ömma punkt. Han såg inte hur trängd jag blev, jag gjorde inte heller någon ansats att försvara mig eller gå därifrån heller. Utan jag stod där och tog det. Jag svalde min förlägenhet och undrade medan jag pulsade hem med både barnvagn och matkassar vart min stolthet tog vägen.
Måste ha glömt den på bussen någongång på högstadiet.