Jag sitter och skrattar åt Lisas fylledröm när jag från ingenstans kommer på att jag inte alls var vid mina sinnens fulla bruk i natt. Det kanske berodde på Vanilla sky, det abnorma sockerintaget igår eller att vi spelade Kinect och boxades för jag har gått i sömnen i natt och letat utrustning. Vad för uttrustning vet jag inte, men jag har då letat febrilt för det va rätt stökigt.

Jag sitter uppklädd, uppsminkad, och väntar på att klockan ska bli 19 och fördriver tiden med att läsa runt på internet. Jag hamnade på min vän Hannas blogg och jag hinner bara läsa några rader innan mina ögon fylls till kanten med tårar. Hon skriver om den övermäktiga känslan att älska sitt barn, som inte kan mätas med någonting annat, att hon aldrig skulle kunna vara varannan-vecka-mamma. Jag for ont i magen och en klump i halsen, hela jag börjar värka, för att saknaden av Elisia just slog omkull min fasad. Det är juldagen, jag är ensam hemma utan Elisia, öppnade mina julklappar från mamma ensam, och lyssnar på Kent ensam i ett tomt vardagsrum. Allt är som uppdukat för att jag ska bli ledsen. Men alldeles nyss var jag inte ledsen för att jag är ensam, jag var förväntansfull för att jag ska träffa Emma och gå ut.

Hanna kanske har rätt, att man bygger upp ett försvar för att kunna hantera veckorna då man är ensam. Jag tänker ingenting längre om mina eller Kristofers veckor, det bara är så att jag är varannan-vecka-mamma och har någon gång under vägen accepterat det utan att reflektera över det.

Igår när jag borstade tänderna på Elisia berättade hon för mig varför det är så viktigt att vara noggrann. Precis som när jag var barn har min mamma präntat in att Karius och Bactus kan bygga bon i tänderna. Hon berättade att dom försökt flera gånger att slå sig ner i hennes kimmtänner (som hon uttalar det) men att hon borstar, borstar, borstar bort dom! Sen efter hennes förklaring så ville hon betona att det faktiskt bara var på låtsas. Att Karius och Bactus inte alls finns. Och inte heller bygger bon.

Det är mycket som är på låtsas just nu för idag när vi lekte affär inne på hennes rum så frågade hon vad jag ville köpa. Jag sa en cykel. Hon letade lite på golvet och kastade sen en cykel som jag fångade. Jag utbrast "vilken liten cykel!" varpå Elisia svarade "Men mammaaa! Det är ju bara en låtsascykel ju. Ååå så tokig du är mamma!"

Alla bekymmer blir som bortblåsta när jag är med henne. Hon stryker min kind när vi ligger nerbäddade i soffan framför bolibompa, trasslar in sina fingrar i mitt hår och kurar ihop sig i min famn. Hon är som världens minsta lilla minimänniska som alltid har kloka funderingar om exempelvis hur bebisar blir till. När man gett henne ett tafatt svar skuttar hon i väg helt nöjt och berättar för sina gosedjur vad jag just berättat. Min fina lilla flicka.

Jag kliver upp, är frusen, går in på toaletten och tittar mig i spegeln. Lite blekare, ganska nyvaken, väldigt utmattad. Jag somnar nästan ståendes i duschen, pendlar mellan dröm och verklighet, och kommer knappt ihåg att jag klädde på mig och gick ut genom dörren. Det är chocken som väcker mig när jag möter vinterkylan och det är mörkret som återigen söver mig och tar mig till drömmarna. På avdelningen pratar alla med mig; Sandra, kom hit! Tar du ett venprov? Sandra! kan du hämta EKG-apparaten? Sandra! Sandra! Sandra!
Vardagen har ställts upp och ner och har satt mig på prov.

Släktet från Hällnäs är nåt utöver det vanliga. Det händer alltid nåt spännande! Här umgås vi en vanlig kväll och småskvallrar.

Här, till exempel, tar sig Susanna och Victor ur labyrinten - dock väldigt odramatiskt men underhållande.

Hela den här veckan har jag drömt mardrömmar som Elisia varit inblandade i.

Här om natten vaknade jag i ren panik och över min dröm som var obehaglig verklig trots att jag, efter att ha lugnat ner mig, såklart förstod att det var en dröm. Men obehaget var ju kvar!

I drömmen var jag på fest med Sara, Janni och Frida. Elisia satt i mitt knä i våran soffa när dunkel, afrikans musik sakta strömmade in i vardagsrummet. Den dova musiken och hummandet letade sig fram till Elisia som då började krampa i min famn samtidigt som musiken och hummandet istället kom från hennes mun. Hennes ögon rullade bakåt och ögonvitan bländade mig och då vaknade jag ur drömmen av att jag skrek.

Jag rusade in till Elisias sovrum men hon låg snarkandes tvärs över sängen, ovetande om de hemska drömmarna jag haft om henne.

Varför drömmer jag mardrömmar om henne?

Jag behöver en drömtydare!

Tänka sig! Annelie med sitt goda minne knäckte den svåra nöten (eller svår knäck att nöta, Lisa?) vad mitt gamla jobb i Sydney hette. De La France. Tack Annelie!

För övrigt gjorde Apan slut i helgen. Jag blev kär på nytt i sångaren.

Trodde inte att jag som 23årig småbarnsmamma skulle bli groupie.

När jag var liten skrev jag dagbok jämt om allt runtomkring mig. Det fanns dock aldrig någon röd tråd även om jag fyllde alla raderna till bredden fyra gånger om dagen. När jag var nio år var jag oftast kär i Simon men svagheten för Adam tog ibland överhand och då handlade de kommande 7 kapitlen (ja, jag skrev kapitel) om honom.

Idag törs jag inte öppna mina dammiga, nerpackade dagböcker. Dom finns uppe på vinden hemma hos mamma bland alla mina andra saker från barndomen. Det ligger något ångestfyllt över att i nutid återuppleva minnen som bleknat med åren. Det som återstår är fragment som istället ersatts av en konstant känsla att... det faktiskt gick bra trots allt. Och jag behöver inga detaljer.

Men så kommer mina svaga stunder. När jag är kall och frusen för att elementen snålar med värme, kylskåpet är tomt och Elisia snart har varit borta i en vecka hos sin pappa. Då vaknar självömkan till liv, sträcker på sig och breder ut sig över soffan. Knuffar mina skolböcker åt sidan, bryter av mina överstrykningspennor och river sönder mina papper för att nu är det dags att tröstäta naturgodis och bli sentimental.

När jag blir sentimental är det främst två saker som kan få mig att stortjuta

1. Resan jag gjorde med Alex till Australien sommaren 2006

2. Som en följd av Australien, självklart min produkt av resan: Elisia

Det går ju inte att undkomma att resan ändrade mitt liv och det kan utlösa starka känslostormar när jag är skör.

Jag loggade in på resedagboken.se och hittade ett inlägg jag skrev för fyra år sedan:

"Veckans nu:

onsdag 22 november 2006 Sydney, Australien

Det har blivit vardag har nu ocksa. Nu morsar vi pa grannarna har i Glebe och stor oss pa de nya, hogljudda medlemmarna pa Rooftop som hittat sig till ratta pa taket. Det finns ju medlemmar som infunnit sig har i 7 manader som garna rekryterar nya, sota tjejer till sin sekt dar Goon ar som vatten och weed som fjallsluft.

Annars sa var det smogg och 39 grader har idag. jag jobbade, drop av svett, at min lunch i frysen och slapade med mej alex till poolen efter jobbet. egentligen langtade jag bara hem till mitt svenska losgodis som min helt fortraffliga mor skickat ner at mej, men jag anade orad i blekmossen och forstod att det ar dags att skaffa farg da till och med ljusgråa engelskman rynkar pannan da man korsar deras vag. Darfor fick sillarna vanta.


Nu maste jag sluta for jag fattar piken da en av vara nya roomies satter in oronpropparna och suckar.
Jag alskar livet.

/Sandra"

Vem trodde att just jag skulle växa upp? Inte då jag! Jag tänkte att jag skulle vara 19 år hela livet och bosätta mig i Australien tillsammans med Alex. Hon skulle jobba på The Gaf, jag på det franska cafét jag glömt (!) namnet på. Ni ser! Minnena bleknar när dom inte hålls vid liv.

Nu blev jag blödig igen.

Höst. Norrbyn!

Den här filmen är fortfarande lika gullig när Elisia dammsuger. Hon är drygt 1,5 år och går verkligen lös med dammsugaren!

Jag hittade en bandspelare idag. Den var till åren tagen men väldigt fin. Det fanns dessutom en riktig knapp där det stod "repeat forever". Här gäller det liksom att veta vad man ger sig in på när man gör låtval, det är lite ödesmättat att trycka på den knappen helt enkelt.

Jag är nervös. Hjälp!

Imorgon skriver jag två (jobbiga) tentor och sen på lördag åker vi bil till stockholm och befinner oss på dagen framför avresan till Aten. Jag pratade med min pappa i telefon igår och frågade om han var nervös "Nej. Inte nervös. Jag är kallblodet, som en lizard...vahettere på svenskan...ödlan! Jag är aldrig nervös. Bara glad. Happy! Full förväntan, du vet?"

Elisia är ganska förberedd. Hon packar, donar, låtsaspratar i telefon med morfar, bestämmer färdsätt till grekland och tycker buss vore roligast. Jag brukar peka på flygplanen och säga att vi ska snart vara så högt upp i luften. I morse såg hon ett flygplan och sa "Mamma? Hur ska vi rymmas i ett sånt däääär litet flygplan uppe i luften? Det är ju så himla litet juuu.." Jag försökte dra en pedagogisk förklaring hur ett litet plan uppe i luften kan vara lika stort som ett flygplan på marken. Sen pratade jag bort det med annat när Elisia frågade "men varför då daa?" på allt jag sa!

I somras var i hos Susanna och åt middag och Frans hade planer på att underhålla oss.

!

Här är Elisia lite mer än 2 år och berättar vad hon tycker att hennes pappa skulle få i födelsedagspresent.

Vilken fantastisk dag jag har haft i jämförelse med igår! Mitt snack med Elisia imorse runt frukostbordet om att hon inte kan bråkas hela dagarna för att hon inte får som hon vill alltjämt måste ha gjort susen. Inte en enda gång har hon gnällt om tutten, schyschen, att hon vill ha godis, inte vill ha vantar eller jacka. Hon har inte heller fått ett utbrott mitt på stan då hon kastar sig på backen och skriker. Jag, Elin och Måns gick på knattebio och såg "Vem- en film för de små". Stina Wirséns barnböcker har filmatiserats! Jag och Elin nickade instämmande till vardagsdilemmorna som togs upp. Elisia och Måns satt som två ljus under hela filmen. Elisia sneglade på mig när det under ett parti av filmen handlade om att Nalle inte ville sova själv. Jag flinade till henne och hon flinade tillbaka. Ikväll var det inga problem att lägga henne. Hon ville pussas och kramas och sa när jag hade släckt lampan: "Gå nu mamma. Jag är en stor tjej som kan sova själv. Men tutten och schyschen behöver jag! Dom kan få gosa med mig hela natten!"

Jag har nog aldrig tänkt att det skulle vara lätt att kombinera småbarnlivet med universitetsstudier. Jag har alltid trott att treårstrotsen bara var nåt man sa för att bortförklara att ens barn är hyperaktivt. Men treårstrotsen är ett faktum!

Hur förklarar jag för min dotter att just HON inte får glass när vi är på busplaneten när alla andra barn springer runt med kladdiga glassar i sina händer? Hur förklarar jag för henne att hon måste sova själv i sin säng?

Jo, jag småljuger och säger i dessa fall att hennes tänder är intoleranta mot sötsaker och att jag också ska somna till på Electric bananaband i mitt rum.

Sen blir jag påkommen när Elisia tycker det är tråkigt att sova och tassar från sitt rum in till vardagsrummet där jag sitter och äter kvällsfika framför tvn. Eller så spricker min lögn när hennes pappa ger henne glass när de är på busplaneten.

Sen är förtroendet brutet och näsan växer för att man är en lögnare.

Är jag totalt opedagogisk i mitt sätt att uppfostra?

Hur hanterar jag dessa utbrott, ni mammor där ute?

Förra kursen som bland annat handlade om utvecklingspsykologi, stress- och krishantering kunde komma mer lägligt.

Jag har satt en diagnos på mig själv.

Stress! Det är ju ett fenomen alla känner till. Jag har under livets gång gått från att vara ett barfotabarn till att vara en studerande småbarnsmamma som stressar över allt. Jag kan nästan ta ett nacktag om det fanskapet när den försöker fälla mig. Men den lyckas alltid komma undan och gömma sig i smutsen på golvet jag inte hinner dammsuga bort, den befinner sig i nytvättade kläder som hamnat på golvet, i Elisias leksaker över hela lägenheten, i mina föreläsningshäften, och i min sömn. Denna ljuvliga sömn jag går miste om bara för att jag måste hinna med allt och samtidigt bråka med en hjärtskärande treårstrots! Elisia har alltid haft en stark vilja men jag saknar kramarna och pussarna jag brukade få om kvällarna.

Vilket unikum jag måste va. Det kan ju inte finnas en enda människa som har det som jag!

Eller?

I krissituationer framträder två grundläggande förhållningssätt - krossas eller skakas om. Idag skakades jag om. Inte av någon märkbar händelse eller anledning egentligen utan bara av hungersnöd. Jag satt och skrev på min hemtenta på medicinska biblioteket i 9 timmar idag och kunde tillslut inte formulera mig eller strukturera tankarna. "Markus pojkvän som är utvisningshotad" blev istället "Markus pojkvän som är utrotningshotad". Magen skällde på mig, han va otydlig men lät hemskt arg så då åkte jag hem. Där kom hungers och trötthetsmonstret fram. Jag skällde på allt, gapade åt smulorna på bordet, svor åt den stackars fisken som bor i det smutsiga aquariet att han har det fan i mig bättre än fiskarna i nydalasjön och om han inte beter sig så åker han ner i avloppet!

Sen fick jag dåligt samvete. Över fisken, över smulorna, över mitt stackars svampplockarsugna sällskap som med all rätt blev sur på monstret som stod och brölade i köket.

Nu sitter jag ensam i köket och stirrar på datorn och önskar att jag va ute i skogen och plockade trattkantareller.

Uppdatering:

Lisa kommer hit om en timme och drar med mig ut på en promenad. Med Lisa får jag alltid bröla ut min frustration om egentligen absolut ingenting.

Den 24e oktober fyller lillan 3 år och kl 06.30 samma dag sitter vi på planet till Athen.

Det pirrar i min mage av bara tanken att min pappa ska få träffa sitt barnbarn för första gången.

Och att mina syskon och övriga släkt väntar oss. Det är jobbigt att sakna och längta, men det kommer bli fint.

Kanske därför jag går omkring och har koncentrationssvårigheter hela dagarna?

Jag har suttit på föreläsningar hela dagen och det har handlat om utvecklingspsykologi och olika underliggande teorier och perspektiv.

Jag har varit rastlös hela dagen. Pillade på snusdosan, störde mig på att jag köpt nikotinfritt, tuggade tuggummi, lekte med pennan, letade lypsylet och stampade rastlöst med foten i golvet, kollade på mobilen, tänkte på sommaren. Vad har jag gjort hela sommaren? Har det verkligen gått tre månader sen förra terminen? Jag sjönk längre ner i stolen och tänkte att jag kanske rent fysiskt kan gå under jorden. Hörde föreläsaren prata på bred norrländska nåt om Freud och det psykodynamiska perspektivet och kollade samtidigt på mina fötter. Ena snöret hade gått upp. En okontrollerad och stressad nervsignal utlöstes till benet och jag sparkade foten i stolen framför mig. Kanske kunde jag glida ner på golvet och åla mig ut ut föreläsningssalen?

Jag hade utformat en rymningsplan när Sara avfyrade ett helautomatiskt konstaterande:

"Du har ju koncentrationssvårigheter!"

Jag kanske har ADHD?

en av sommarens finaste minnen

Vi möttes inte vid någon särskild tidpunkt i livet, inget särskilt årtal

för det var som att vi alltid existerat

Du imponeras av allting

hur jag rör mig hur jag för mig vad som gör mig till mig

och det är fint

Vi gick på tivoli och åkte bergochdalbana

vi tog oss aldrig därifrån för vi hade så jävla roligt!

Varje karusell gav en ångestladdad kick av skräckblandad förtjusning

jag ville ha mer, du gav mig mer, vi gav mer

Tills jag kräktes.

1,5 år gammal skit låg framför mig och jag fick nog

Jag åker inte karuseller längre

På marken är det tryggt,

där gruset skrapar under mina sandaler när jag ritar cirklar med skospetsen

Jag och Niklas gjorde en sensationell upptäckt; får är ju faktiskt jättemjuka!

Fast det visste väl alla redan.... Eller?

Sommarbarn

Vi var sommarbarn hos Beccs på norrbyskär, jag David och Niklas.

Hjärtklappningen, handsvetten, frenetiskt och klumpigt klickande på tangentbordet - det här var ju bara för bra för att vara sant!

Ja, och det va det.

Jävla flygbolag som ska luras att drömresan verkligen är så billig som man går omkring och önskar hela dagarna.

Jag längtar efter att gå runt på Athens gator med Elisia sittandes i barnvagnen, visa henne kvarteren jag brukade springa runt i som liten, gå tillsammans med min pappa till vårat souvlakiställe när det är mörkt och så pass tyst ute att det enda som hörs är avlägsna ljud från bilarna på motorvägen, få se den gömda grekiska sidan hos min mamma.

Jag har aldrig sett mina föräldrar tillsammans och för en gång vill jag se se de gamla undanstoppade fotografierna få liv. Hur var dom tillsammans? Jag har inga sådana minnen.

Mitt arv har alltid varit viktigt för mig och ju mer tiden går kan jag nästan vidröra det som förlängesen glidit ur mina händer.

Jag har nästan övertalat mamma att åka och Elisia är med på noterna. Jag hoppas att allt går som planerat och att åker ner i Oktober och firar flisans 3årsdag på grekiskt vis.

3 år och bekymmerslös

Jag bestiger mycket berg nu. I natt var jag på K2, förra veckan på Kebnekaise. Båda bergen ligger på samma gata i min hemstad och de skjuter upp från marken mellan två kullar och sträcker sig hela vägen ner till kvarterskiosken runt hörnet. Jag är redo. Jag står påklädd med stråhatt och mc-kläder för jag ska ut och köra motorcykel i Klitten. "Klitten", tänker jag när jag vaknar ur drömmen, och funderar över det här med att processa och bearbeta det man tagit in under dagen i sitt undermedvetna som arbetar febrilt när man sover.

Det jag kommer fram till är att jag aldrig mer ska läsa aftonbladet.

Nog för att listan på ställen/orter/städer med snuskrelaterade namn var väldigt underhållande.

Den här veckan har 223 personer besök min blogg. Vilka är ni som spökar runt utan att kommentera?

Det är ju så himla himla bra!

Oklar vecka. Dröm eller verklighet. Jag vet int! Jag har bland annat:
bestigit kebnekaise
blivit arg på lisa för att hon snott min kille och min hund
försovit mig varje morgon
skrattat varje gång jag tänkt på att Lisa ska dra på sig en fullständig hockeymundering mitt i sommaren

Det är en hårfin linje mellan dröm och verklighet!

Det är ju så fint med sommar och med ledighet. Med ledigheten följer sena mornar, slöa dagar och konstigt trötthet som föds av att inte göra något kraftansträngande. För det är ju det, tärande på krafterna att inte göra någonting. Så började jag jobba igen, närmare bestämt för två veckor sedan, och jag som älskar att sova men som är dålig på att komma i säng är en vandrande vålnad där jag släpar fötterna efter mig i korridorerna och plockar upp tanter och gubbar som ska upp och få frukost och sina mediciner. Personalen springer om varandra med tvätt och soppåsar, stökar fram i köket, städar undan stöket, lägger de som är trötta, följer de som vill se på nyhetsmorgon och låser sedan dörrarna till köket. Sen går tiden sakta... Tiden står stilla fastän vi spelar fia med knuff, pratar om ungdomens ljuvliga dar och donar på med resten av sysslorna. Jag vet inte varför det går så sakta, kanske för att hjärtat och hjärnan befinner sig någon annanstans, kanske för att jag längtar bort fastän jag älskar att vara där jag befinner mig nu. Men det är ju det fina med att drömma - att fötterna som släpar sakta lyfter från marken och när jag slutar för dagen svävar jag på moln hem igen.

Elisia kom in till mig i mitt sovrum i bara blöja, schysch och napp, kröp ner bredvid mig, drog täcket över sig och sluddrade sömndrucket fram "Mamma nu är det natt. Små barn och små vuxna måste sova annars blir dom trötta på torsdag"

Med dessa kloka ord så stänger jag ner datorn och drar täcket över mig också.

Jag vann ett pris idag!

"VM-guld i sämsta immunförsvar"

Jag tackar bakterierna som blockerar min hörselgång, dödar mitt smak- och luktsinne och

borrar sönder min trumhinna med ickeexisterande, men ack lika smärtsamma, verktyg!

Min balkong har legat och svettats under åtta lager plastmatta. Jag har mycket funderingar på de förra hyresgästerna och har målat upp alla möjliga tänkbara scenarion om vad som egentligen är orsaken till att det byggdes på lager efter lager med plastmatta utan att egentligen komma fram till något som är intressant nog att skriva ner.

Min balkong är även som en utomhusbastu. Där dricker jag kaffe och pluggar medan brända pigment successivt tonar min hy och åldrar den i förtid.

Igår kom Emil förbi när jag och Emmelie hade kafferep.

Ni ser, det var så himla varmt att Emil tappade huvudet!