Jag sitter uppklädd, uppsminkad, och väntar på att klockan ska bli 19 och fördriver tiden med att läsa runt på internet. Jag hamnade på min vän Hannas blogg och jag hinner bara läsa några rader innan mina ögon fylls till kanten med tårar. Hon skriver om den övermäktiga känslan att älska sitt barn, som inte kan mätas med någonting annat, att hon aldrig skulle kunna vara varannan-vecka-mamma. Jag for ont i magen och en klump i halsen, hela jag börjar värka, för att saknaden av Elisia just slog omkull min fasad. Det är juldagen, jag är ensam hemma utan Elisia, öppnade mina julklappar från mamma ensam, och lyssnar på Kent ensam i ett tomt vardagsrum. Allt är som uppdukat för att jag ska bli ledsen. Men alldeles nyss var jag inte ledsen för att jag är ensam, jag var förväntansfull för att jag ska träffa Emma och gå ut.

Hanna kanske har rätt, att man bygger upp ett försvar för att kunna hantera veckorna då man är ensam. Jag tänker ingenting längre om mina eller Kristofers veckor, det bara är så att jag är varannan-vecka-mamma och har någon gång under vägen accepterat det utan att reflektera över det.