Minnesbilderna kommer vällande och slåss om min uppmärksamhet. Jag minns det som i en återspegling, inte den ursprungliga händelsen, utan märkliga tillbakablickar från mina familjemiddagar bestående av snabba hej och mammas försök till samtal om dagen. Kanske ger denna liksom veckade process utrymme för något slags förstående av det obegripliga. Jag vet faktiskt inte. Men det är mina egna tankar, igångsatta av familjemiddagen hos dina föräldrar, det totala välkomnandet av mig och Elisia och sammansvetsningen av er som familj, som fyller mig. I viss mån så stämmer det väl att man inte kan sakna nånting man aldrig haft men det blir så påtagligt att jag faktiskt fortfarande önskar att det hade varit annorlunda.

Jag förmodar mig inte riktigt att lära Elisia grekiska. Kanske för att utgöra en barriär mot det förflutna. Min mamma kanske hade samma anledning att aldrig lära mig grekiska heller. Det fullständiga uppgivandet av det språk som tillhör min historia hugger av kommunikationerna med dom som utgör den andra halvan av mig. Mitt liv har byggts utan någon egentlig historia, som att den finns där men inte riktigt berättats rätt. Det här, mitt fysiska hem, det enda permanenta hem jag någonsin skapat är ändå bara tillfälligt. Samtidigt så blir det klart synligt på samma sätt man lär sig ett nytt språk som vuxen: begripligt, vackert, men ändå inte helt mitt.

Jag var inne på en liten pittoresk bokhandel idag. När jag gick mellan hyllorna såg jag en kvinna som verkade leta efter någonting särskilt. Vi började prata och tydligen så letade vi efter samma bok.
Det var en liten vinpinad kvinna i obestämbar ålder och hon påminde om en fjällbjörk där hon stod lite lutad mot en hylla: knotig och senig men kompakt. Hon tycktes vara omgiven av en solitär beslutsamhet, som om hon mötte världen med ihopbitna käkar. Det framgick inte mycket av henne trots våran långa pratstund men hon var från någon av baltstaterna. Jag blev dock aldrig riktigt klar över vilken.
Jag såg på en kalender som hängde på väggen att det var den 9e juli. Med en lätt suck kramade jag boken jag så länge letat efter och tänkte att jag aldrig hade trott, för ett år sen, att det skulle gå ett helt år innan rörligheten kom tillbaka. Kanske är ett år den organiska tidsrymden sorg kräver för att komma på plats. Vi kanske måste gå igenom en hel årscykel för att börja inse att livet aldrig kommer att bli som det har varit, men att det kan fortsätta.
När jag tänker tillbaka på den dagen, för ett år sen, då jag stod ute på bakgården i det klara solskenet känns det absurt. Min totala avsaknad av onda aningar får mig att inte vilja tänka på det längre. Min glada förväntan förefaller nästan grotesk. Men då, innan jag förstod att mycket skulle slås till spillror och det skulle bli ett tungt år framför mig, så stod jag där på gräsmattan med Elisia i famnen och jag tror faktiskt att jag var lycklig.

Nykter eller full? Eller bara nyckfull?

Om jag kunde då skulle jag förvandla mig till en liten puppa. Okläckt och oförstörd.
Men istället sitter jag här - inte direkt som en nykläckt 22åring, nyfylld 20åring som vaknar upp lagom till systemet öppnar, nykär, nybliven mamma, nyutexaminerad student, eller ny hel och ren efter ett avsked...
Jag är ganska lagom.
Jag hatar lagom.
Därför åker jag på semester; bränner pengar som en nybliven miljonär, festar som en nybliven nykter alkoholist och besöker nya städer.

Min morfar är på helspänn av någon outgrundlig anledning. Han stänger av hörselapparaten med små rörelser för att mormor inte ska se att han gör det. "Det är ryssar överallt!" utbrister han med munnen full med halvtuggad skorpa. Mormor står lutad över spisen och tillagar Borsjtj och beklagar sig att nästa år, då har hon allt varit gift med morfar i 60 år. Hon rör om i grytan med bestämda rörelser, lutad på ena armen (som hon alltid gör när hon blir upprörd) och lugnar ner sig bara för att låta känslorna svalla över någon minut senare när morfar tar på sig pannlampan för att gå ner i garaget. Mormor lyfter handen i en väldig gest. Svär. Men morfar har inte bara stängt av hörselapparaten, han har lämnat den på köksbordet bara för att mormor ska se den liggandes där och irritera henne ännu mer. När hon gör sig redo att gå efter honom är han redan halvvägs ner i källaren på stolhissen. Han flinar och tänder pannlampan. Han hör ju ändå ingenting.

"Sommarens sista smak" tänkte jag när jag åt mozzarellabitar som jag omsorgsfullt skurit i smala skivor. Jag blickade ut mot den trafikerade gatan utanför mig som saknar övergångsställe och tänkte att nångång då ska jag lägga mig mitt på vägen och vägra flytta på mig i ren protest.

Det är ju egentligen inte jobbigt att avsluta en samtal och säga hejdå - därför att man vet ju att man hörs snart igen. Visst?
Man pratar med sin mamma; frågar hur hon mår, hur mötena går?
När det lagts på så finns det ingen oro att det kommer ta väldigt, väldigt lång tid innan vi pratas vid eller ses för den delen. Det är ju så självklart att vi gör det.

Sen finns det dom där samtalen som lämnar en gapande tomhet efter sig, då det inte finns så mycket mer att säga men nästan alltid för mycket att känna.

För en vecka sedan satt jag på Operans uteservering och drack rosévin. Det var oerhört varmt och jag försökte sitta bekvämt i jeans. Jag försökte även vara bekväm i att det var obekvämt att ses fast vi båda ville det.

Nu, en vecka senare, sitter jag småberusad efter en kväll med Erik på hans bakgård och tänker att även fast du har rest bort så är inte alltid dom geografiska avstånden dom längsta.



Ikväll tillägnar jag er Familjen: