en av sommarens finaste minnen

Vi möttes inte vid någon särskild tidpunkt i livet, inget särskilt årtal

för det var som att vi alltid existerat

Du imponeras av allting

hur jag rör mig hur jag för mig vad som gör mig till mig

och det är fint

Vi gick på tivoli och åkte bergochdalbana

vi tog oss aldrig därifrån för vi hade så jävla roligt!

Varje karusell gav en ångestladdad kick av skräckblandad förtjusning

jag ville ha mer, du gav mig mer, vi gav mer

Tills jag kräktes.

1,5 år gammal skit låg framför mig och jag fick nog

Jag åker inte karuseller längre

På marken är det tryggt,

där gruset skrapar under mina sandaler när jag ritar cirklar med skospetsen

Jag och Niklas gjorde en sensationell upptäckt; får är ju faktiskt jättemjuka!

Fast det visste väl alla redan.... Eller?

Sommarbarn

Vi var sommarbarn hos Beccs på norrbyskär, jag David och Niklas.

Hjärtklappningen, handsvetten, frenetiskt och klumpigt klickande på tangentbordet - det här var ju bara för bra för att vara sant!

Ja, och det va det.

Jävla flygbolag som ska luras att drömresan verkligen är så billig som man går omkring och önskar hela dagarna.

Jag längtar efter att gå runt på Athens gator med Elisia sittandes i barnvagnen, visa henne kvarteren jag brukade springa runt i som liten, gå tillsammans med min pappa till vårat souvlakiställe när det är mörkt och så pass tyst ute att det enda som hörs är avlägsna ljud från bilarna på motorvägen, få se den gömda grekiska sidan hos min mamma.

Jag har aldrig sett mina föräldrar tillsammans och för en gång vill jag se se de gamla undanstoppade fotografierna få liv. Hur var dom tillsammans? Jag har inga sådana minnen.

Mitt arv har alltid varit viktigt för mig och ju mer tiden går kan jag nästan vidröra det som förlängesen glidit ur mina händer.

Jag har nästan övertalat mamma att åka och Elisia är med på noterna. Jag hoppas att allt går som planerat och att åker ner i Oktober och firar flisans 3årsdag på grekiskt vis.

3 år och bekymmerslös

Jag bestiger mycket berg nu. I natt var jag på K2, förra veckan på Kebnekaise. Båda bergen ligger på samma gata i min hemstad och de skjuter upp från marken mellan två kullar och sträcker sig hela vägen ner till kvarterskiosken runt hörnet. Jag är redo. Jag står påklädd med stråhatt och mc-kläder för jag ska ut och köra motorcykel i Klitten. "Klitten", tänker jag när jag vaknar ur drömmen, och funderar över det här med att processa och bearbeta det man tagit in under dagen i sitt undermedvetna som arbetar febrilt när man sover.

Det jag kommer fram till är att jag aldrig mer ska läsa aftonbladet.

Nog för att listan på ställen/orter/städer med snuskrelaterade namn var väldigt underhållande.

Den här veckan har 223 personer besök min blogg. Vilka är ni som spökar runt utan att kommentera?

Det är ju så himla himla bra!

Oklar vecka. Dröm eller verklighet. Jag vet int! Jag har bland annat:
bestigit kebnekaise
blivit arg på lisa för att hon snott min kille och min hund
försovit mig varje morgon
skrattat varje gång jag tänkt på att Lisa ska dra på sig en fullständig hockeymundering mitt i sommaren

Det är en hårfin linje mellan dröm och verklighet!

Det är ju så fint med sommar och med ledighet. Med ledigheten följer sena mornar, slöa dagar och konstigt trötthet som föds av att inte göra något kraftansträngande. För det är ju det, tärande på krafterna att inte göra någonting. Så började jag jobba igen, närmare bestämt för två veckor sedan, och jag som älskar att sova men som är dålig på att komma i säng är en vandrande vålnad där jag släpar fötterna efter mig i korridorerna och plockar upp tanter och gubbar som ska upp och få frukost och sina mediciner. Personalen springer om varandra med tvätt och soppåsar, stökar fram i köket, städar undan stöket, lägger de som är trötta, följer de som vill se på nyhetsmorgon och låser sedan dörrarna till köket. Sen går tiden sakta... Tiden står stilla fastän vi spelar fia med knuff, pratar om ungdomens ljuvliga dar och donar på med resten av sysslorna. Jag vet inte varför det går så sakta, kanske för att hjärtat och hjärnan befinner sig någon annanstans, kanske för att jag längtar bort fastän jag älskar att vara där jag befinner mig nu. Men det är ju det fina med att drömma - att fötterna som släpar sakta lyfter från marken och när jag slutar för dagen svävar jag på moln hem igen.