Till tonerna av Fat Freddys drop sammanfattar jag de senaste månaderna för mig själv: stabilt instabil.
En kroniker. Men de där stunderna, som igår, när ett norrsken lyser upp himlen och månen hänger tungt på sin egen axel, dras jag med och ned av den osynliga dragningskraften. Fötterna härdas fast i marken, stabiliserar ryggraden. Sedan, när formen är gjuten, kan jag sondera terrängen och orientera mig hemåt.
De där stunderna, när ett ögonblick av total närvaro drabbar en, känner jag mig fri. Det är okej att min insida, mitt klämtande hjärta och tunga andning, hänger på jackan medan jag promenerar hemåt. Det är okej att lufta själen.

Väl hemma hänger jag jackan på kroken. Organdonerad.