Genom att erövra strukturer, eller rättare sagt återerövra strukturer jag aldrig haft, kan jag bedöma avståndet lite mer precist  för att sedan paketera och komprimera dem till små blanka pärlor.

De är många men små och jag tror de får plats i mina händer om jag kupar dem.

Vi talade inte mycket. 

När vi sa något gällde det allmänna saker om vad vi såg, hur middagen smakade och vad som scrollades i flödet. Vi var varken vänner eller älskande. Vi hade bara barn ihop. Vi frågade ibland varandra om vad den andra skulle göra idag på det sätt man gör när man är ihop fastän man inte hör ihop, det vill säga tomma frågor som dunsar ner mellan oss och dör. Jag tänkte, utifrån att det rådde en absolut kontaktlöshet mellan oss, att vi lever i en ohygglig alienation. För att tydliggöra för mig själv tänkte jag ”mellan hjärtats olika hålrum finns klaffar.

Eftersom vi inte klaffar är det rimligen mest hålrum." När den tanken hade runnit iväg fanns bara att han låg bredvid mig i sängen och andades tyngre när sömnen drog ner honom. Han förnekade mig således inte men bekräftade aldrig heller min existens. Denna tystnad saknade innehåll och var därför sprängfylld av annat innehåll. 

Rebecca, in progress. 29,7cm x 40 cm

När jag var 6 år blev jag inlagd på sjukhus. Ett minne innan jag tappade medvetandet är att jag och mamma gick mot bilen och att hon jäktade på mina korta steg. Jag höll henne i tummen, den var lixom lagom stor att fylla upp hela min hand. Jag minns att jag tittade upp på henne, med armen uppsträckt mot hennes silhuett för att min hand skulle nå hennes. Hon såg ut som en lång och reslig ängel i sina blonda lockar som virvlade i luften.

Jag minns inte mycket av min sjukhusvistelse. Men minnesbilderna innehåller ett bäcken jag kissade i drypandes av febersvett, en doktor med bekymrade ögonbryn som tittar på min mamma, hur hennes ögon var rödsprängda och hårlockarna sloknat, hur doktorn markerade kanterna runt den svullna fläcken på mitt lår och hur han kom tillbaka flera gånger men slutade markera. Det behövdes inte längre, hela benet som ut som en illröd svulstig banan. De få stunderna jag var medvetande strilade tårarna nedför mina skållheta kinder. Jag ville bara ha tröst. Mamma var mitt människotäcke.

Såhär i efterhand... Faktum är att mamma är väldigt kort. Men ur mitt 6åriga perspektiv var hon stor och trygg. Min dotter håller min tumme på samma sätt. Hon brukar titta upp på mig när vi går förbi varandra och leka med sina fingrar i min handflata. Hon ger mig ofta en finurlig blick där hon halvkisande tittar under lugg och drar ihop munnen till en liten grimas. Jag brukar undra vad hon tänker just då men jag frågar aldrig. Blicken är bara ett underförstått samfund som bygger på den symbios vi lever i. Samma fundamentala känsla jag delade med min mamma en gång.

"...Men i själva verket har vi naturligtvis alltid sårat varandra med vår frispråkighet. Att detta i sig är något som binder människor till varandra, det är förstås inte någon nyupptäckt. Långsinta är vi egentligen inte någon av oss, inte i den meningen att vi går och ältar oförätter sedan de blivit gamla. Men den allmänna känslan av att ha blivit sårad består ju, känslan av att vara illagjord - och fixeringen vid det, som gör att man inte vill släppa taget"

dagar i ända.

Till tonerna av Fat Freddys drop sammanfattar jag de senaste månaderna för mig själv: stabilt instabil.
En kroniker. Men de där stunderna, som igår, när ett norrsken lyser upp himlen och månen hänger tungt på sin egen axel, dras jag med och ned av den osynliga dragningskraften. Fötterna härdas fast i marken, stabiliserar ryggraden. Sedan, när formen är gjuten, kan jag sondera terrängen och orientera mig hemåt.
De där stunderna, när ett ögonblick av total närvaro drabbar en, känner jag mig fri. Det är okej att min insida, mitt klämtande hjärta och tunga andning, hänger på jackan medan jag promenerar hemåt. Det är okej att lufta själen.

Väl hemma hänger jag jackan på kroken. Organdonerad.

Ända sedan jag var liten har jag älskat att höra om hur mina föräldrar träffades, mamma som 22årig turist på sin första utlandsresa och pappa som 18årig, rutinerad, semestergrek. Resten är historia. Och den är fin.

I samma stund som dörren bakom mig stängs får jag syn på en liten flicka som står lutad mot staketet utanför min port. Hon leker förstrött med den trasiga lampan på styret och ler kisande mot mig trots att solen lyser bakom henne och placerar henne i motljus. Hennes leende har dock en avlägsnare adressat. Hon kanske förväxlar mig med någon annan. Någon annan som också är en stillastående svartvit bild av sig själv och som tycks vara ute på samma ärende som mig, fast från någon annanstans.

I nästa ögonblick får jag syn på en överkörd igelkott. "En igelkörd överkott", tänker jag och gör ingen större anmärkning att jag kastar om orden. Ett enkelt konstaterande att igelkotten hade för bråttom men att allt har sin tid, utan tvivel, förutom brådskan. Den har ingen tid. Den rinner genom de massiva trädstammarna, genom cellporerna, genom kappillärrören, genom medvetandets läckagebarriärer, genom kameror och andra ögonproteser.

När brådskan inte går att kontrollera, temperera, manipulera eller knäppa av med fjärrkontrollen går ögonblicken då människor vågar komma sig nära förbi. De ögonblicken då den svartvita stillbilden av en själv börjar ändra skepnad. Man passerar, men missar det krön där grovorienteringen i den flaggprydda xenofobin befinner sig, som kanske skulle resultera i att man vågar bli sedd i en färgskala istället för att tro sig bli svedd i en grådassig färgkomplott.

Med alla mina svartvita distraktioner i en liten återförsluten åtgärdsask går jag förbi flickan och den döda igelkotten, ignorerar att upplösningstidens alla skrattmaskiner är glädjelösa och går ner på stan som den rastlöse konsumenten jag är av normalitetens exklusiva njutningsmedel: en dyr, bajsnödig lunch och en kaffe.

Jag har drabbats av en återkommande dröm där jag, i drömmen, vaknar upp ur en koma och är runt tretton år igen. Mina ögonlock är tunga men jag lyckas utröna silhuetten av två människor som sitter bredvid varandra och tittar på mig. Det är min mamma och hennes dåvarande sambo. Jag försöker prata men det är en slang i vägen. En lång slang som sträcker sig längs med väggarna och ringlar ihop sig i en hög på golvet mellan min säng och mina besökare. Där ligger den och väser ut mina ångande och oförståeliga kraxningar.

I drömmen går det upp för mig att mitt liv är en illusion, för jag är tretton år gammal och ska inte alls fylla tjugofem år i april. Jag har aldrig gått ut högstadiet, läst bild- och form på gymnasiet, aldrig lärt känna de människor som numera är en stor del av min vänskapskrets, rest till Australien och Nya Zeeland, aldrig varit med om mina spruckna förhållanden och aldrig väntat Elisia eller sett henne komma till världen för den delen. Jag har aldrig nuddat vid hennes ludna öronsnibbar och långa svarta hår på förlossningen, aldrig sett henne ta sina första steg eller höra henne säga sina första ord. I drömmen gråter jag stilla när jag förstått att jag drömt ihop ett fiktivt liv medan jag legat i koma. Jag slutar försöka kraxa fram ord i den väsande och rykande slangen och protesterar inte när jag får information om att jag har 97 % frånvaro i skolan och usla betyg. Sen vaknar jag.

Utan djupare analys är det kanske så att drömmar helt enkelt talar till-, för- och om oss.

"Kom, vi åker!" tänkte jag när jag ville fly från min annalkande omtentamen och drömde om öppet hav. Trots att det var en husbåt som förmodligen skulle docka i båthamnen en bit nedför älven var det en fin och ljummen försommardröm.
Jag ville flyta på vattnet med min framtid bredvid mig och framför mig.

Känslans (o)intelligens # 3

När tankarna revolterar mot de irrationella känslorna startas ett inbördeskrig där striden utspelar sig från varsin skyttegrav. Medan de bombar granater över varandra vet de inte varför de är oense om hur livet ska gå ihop. De har krigat i 24 år där båda varit hoppfulla om att vinna kampen om de sista dagarna i den fula världen.

Frön från detonerade granater fäster sina flisor i skyttegravarnas uttröttade jord. Efter vad som är en evighet skingrar sig molnen. Ett svagt ljus breder ut sig över marken och ett skört liv når ytan ur törstig jord. Sömndrucken, men vid liv börjar det nya livet flimra i känslornas förmak, följer den elektriska vågen vidare till kamrarna, spränger aortan av det hårda trycket när den nyfödda öppnar sina ögon. Tankarna samlar sig och utropar vapenvila med hes röst medan känslorna kämpar för att hålla sig vid liv.

Och någonstans vet de att hoppet om ett nytt liv har stor betydelse när båda lider. Hoppet är en underliggande förnimmelse av tro och tillit som inte florerar naturligt i en människas medvetna tanke. Det är först när ett frö mot alla odds växer upp ur livssituationens granatsplitter som utformningen i skyttegraven dramatiskt ändrar karaktär. Ett nytt hopp aktualiseras från vad tankarna och känslorna tidigare trott att det innebär att vara hoppfull.

Nu när de istället är hoppfulla om en livsvärld där krig inte längre behöver vara deras vardag kan förhoppningsvis vinnarskallarna sluta fred och få ett bra 2012 tillsammans.

Tomas Ledin sjunger Sommaren är kort på radion medan jag trugar i mig en macka med julost och stirrar på min nya adventsljusstake som jag tagit fram och nejlikorna jag och Elisia pysslade med här om kvällen. En tanke dröjer kvar om vi ska sjunga med för att vi tror vi gläds åt att vintern dröjt? Men Ledin har ju rätt, precis som alla tidigare år försvinner sommaren innan den ens har börjat. Att sia om vädret är en central sommarktivitet i det land som mestadels är mörkt.

När jag var ute och reste frågade en australienare mig ’bor du i landet där det är ljust halva året och mörkt resten av halvan?’. Han menade Europa som ett enhetligt land men jag förklarade att det finns en prick på världskartan som benämns Sverige. Han visste inte vad det var för land, men att han hört något om 'Scaninava' och isbjörnar. Medan vi, eller jag i allafall, är ett känslomässigt vrak halva året med sommaren som sikte finns det människor som inte ens vet om vår existens.

I slutet på året, i en början på ett nytt decennium, är jag mitt i utbildningen, mitt på dagen, mitt i staden och mitt i övergången till att känna mig som vuxen. Jag befinner mig i någon slags mittpunktsaktig blandning av början och slut, där paradrätten dukas upp med den osande ångestmarinaden som dragit för länge. Och bredvid den trötta festmåltiden ligger kartan alvedon som sköljs ner med en utgången mjölk, mot en bakgrund av denna tinnitus av oklarhet som får rumsytan att krympa.

Den obalanserade middagen väser ut detta tragikomiska mitt i livet-skämt som en lungsjuk.

Jag gick längs stranden med lätta barnfötter bredvid min pappa. Benen var brunbrända, hårstråna var solblekta och låg som tunt dun över mina smalben. Mina fotsulor färgades vita av mjölet som återstod på stenarna när det grekiska havet sakta avdunstade i sensommarvärmen. Min pappa var inte särskilt lång eller reslig men i min hand rymdes hela hans tumme. Han gick med långsamma steg, sandalerna i handen och solnedgången vilade på hans raka profil. Han berättade för mig att vi alla på jorden delar samma måne och jag lovade att titta på månen när jag saknade honom. Han lovade att göra detsamma.

Mitt sjuåriga jag förundrades över att det är precis såhär min pappa såg ut samtidigt som en svag doft av svett och Jean Paul Gaultier stack i mina näsborrar medan vi promenerade längs strandkanten. Jag studerade hans anletsdrag i hemlighet och letade efter detaljer i hans ansikte som liknade mina: han hade svart yvigt hår, rak näsa och grönbruna ögon där ena ögat hade ett ärr rakt över iris. Jag såg ut precis tvärt om. Förutom ögonen som är det enda som avslöjar mitt påbrå.

Jag kommer ihåg att jag tyckte att min pappa såg ut som en prins i den grekiska mytologin, dock en nutida version med kaffebruna tänder och ett paket Gauloises 40-pack i skjortfickan.

Ända sedan jag var barn infinner sig samma känsla när jag åker till Grekland. Jag går på samma gator jag sprang på som barn, njuter av maten min farmor omsorgsfullt tilllagar i flera timmar, fylls av doften av färska örter på fönsterkarmen, promenerar på den lokala fruktmarknaden, bränner fötterna på het asfalt där dammet virvlar upp av minsta vindpust, omges av cigarettrök och varm avgasfylld atenluft som bränner i näsan.

Men jag undrar ibland vem jag hade varit om jag var född och uppvuxen i Grekland. Tänk om mamma hade gått med på att föda ett barn till på det kommunala sjukhuset i Aten, där nyförlösta mödrar sövdes ner efter förlossningen och inte fick amma sin nyfödda. Jag förstår att hon ville föda hemma där vården är behagligare och barnbidrag är en självklarhet. Men vem hade jag varit? Hade jag fått barn när jag var tjugo? Hade jag läst på Universitetet? Hade jag kunnat prata svenska? Hade den grekiska mentaliteten gjort mig till någon annan? Hade jag drabbats av depressioner? Hade de starka familjebanden befriat mig från oket att behöva passa in för att ha existensberättigande?

Ikväll lyser månen som en glödlampa på himlen.

Jag läste en artikel som handlade om vården av psykiskt sjuka där diskussionens tyngdpunkt låg på det hårda normalitetstrycket i Sverige som sätter oss alla på en mental prövning. Mina tankar samlas kring det faktum att medan vi strävar efter en individualism och skyr konformitet, finns en överkänslighet mot människor som bryter mot de osynliga normerna.

Jag reagerade på att det inte är de klassiska psykiatriska sjukdomarna som ökar utan den ohälsa som kommer ur vår bristande förmåga att kunna leva upp till våra egna och samhällets ideal. De människor som drabbas är de som hamnar utanför samhällets normala dygnsrytm. En fråga jag ställer mig när jag läst färdigt artikeln är: Kan vården inte laga dem som samhället gör trasiga för att vi har en rådande bild av hälsa som inte är realistisk?

De tidiga septemberdagarna har alla varit värda sin vikt i nedsinglande höstlöv tänker när jag tittar ut i mörkret. Och som allas outbytliga livsdagar medför den ett budskap, alltid detsamma, strax under den himmelska hudytan: Denna dag, som alla andra dagar, är bara en i ledet.

Var god stig längre fram!

A tribute to Beccs

En vän sa till mig "Relationer med de vi älskar och bryr oss om som mest är bland det svåraste att hantera" när vi pratade om en händelse som färgat mycket av min vardag de senaste veckorna. Ja, jo, tänkte jag och tyckte inte att det var någon direkt världsnyhet men tittade ändå ner i golvet för att inte möta hennes blick.

Senare samma dag satt jag i köket och rensade lillans mapp som hennes pappa gjorde i ordning när hon var alldeles färsk. Jag vet inte vad jag var ute efter, men jag tror att jag letade efter den förväntansfulla känslan som nybliven mamma, innan man stött på kolik, födoämnesallergier, sömnlösa nätter, försäkringskassan, vardagen med studier och jobb, dålig ekonomi, depressioner och separationer.

Allt möjligt fanns där, infoblad från BB, foldrar om hur både mamma och barn sover gott, flera foldrar om barnmat och välkomstkort från lillans första dagis. Mitt bland allt bråte låg två små kuvert som var adresserade julen 2007 från min käraste Beccs. I ett av dem stod det:

"Du skrattar så fint

och jag tycker om din förmåga att låta vardagen glittra av dess små detaljer.

Men ibland tycker jag att livet har kastat dig för hårt in i betongväggarna.

På löpande band, men ojämna band, så du aldrig fått en chans att ta emot med händerna.

Men oavsett när, var, hur och varför så har jag hört att det alltid finns en morgondag.
Ring mig så tror vi på den tillsammans."

Precis där och då behövde jag påminnelsen om vänskap som grundar sig på den där ömma klarheten. En påminnelse som legat gömd bland papper om att ensam är stark. Men att förståelse, kommunikation och ömsesidig kärlek är födan för att göda fram välmående relationer som är nödvändiga för vår överlevnad. Genom att påminna varandra hjälper vi varandra att inte snubbla över de små betydande ögonblicken i våra liv medan vi stirrar oss blinda på det som gör, eller har gjort, oss ledsna.

Funderingar om relationer och gemenskap, som vi är så beroende av, upptar mina tankar den kvällen.
För vad är det i gemenskapen som lindrar oss? Är det spegling, kanalisering, normalisering eller faktiskt solidaritet?

Känslans (o)intelligens # 2

En återkommande stillbild av ett ögonblick där världen fortsätter utanför dörren; Genom en springa i fönstret hörs dova ljud från gatan, dämpad musik i bakgrunden från utmattade högtalare letar sig genom rummet, fuktig luft och sparsam belysning i den trånga lägenheten komprimerar kvadratmeterna, gårdagens juice och halvätna mackor etablerar sig i ett sammanfogat och organiserat kaos i det kvava utrymmet med stävjad sinnesstämning.
Bländande och skimrande spår på ytan av rosiga kinder som gömmer sig under täcket. Två nyfikna ögon som möter två tårfyllda ögon, en varm kropp som söker sig till en svalkande kropp, där komplementfärgerna breder sig ut över sängen och skuggar varandras ansikten. Ett minne, en fantasi. Drömmen blir till verklighet och verkligheten till dröm när sanning och fantasi tänjer på gränserna.

Villkorslös kärlek.

Jag cyklade hem från jobbet idag med annalkande sommarlökar under armarna. Jag hade för varma kläder, så klart. Juli vill inte bestämma sig, men jag tycker det är dags. Vädermässigt alltså. Annars trivs vi, jag och juli, rätt bra tillsammans. Vi har hittat ett bra häng tror jag, vi tar dagen som den kommer, vilket verkar vara nyckeln till mitt hjärta.

Elisia berättade om sin favoritmacka idag: Rostade mackor med frön, ost och smör. Hon hade en väldig inlevelse när hon berättade om hur man måste skära bort kanterna och göra ost-rullar. Helt plötsligt pratade vi om hennes deprimerade gosedjur som tvångsflyttat från tältet (som ska ner i källarn mot de boendes vilja) till hyllan ovanför hennes säng. Elisia stängde in sig i ren protest i tältet för att demonstrera sin starka vilja när jag och min mamma försökte vräka de 105 hyresgästerna.

Jag förklarade för ett par tårögda ögon och en darrig läpp att det är bättre för allas leverne att det där gamla tältet rivs och att hyllan är ett bra ställe att flytta till.

Men jag är en ren jävla lögnare. Tältet är i vägen, så enkelt är det. Och vissa av gosedjuren fick flytta in i en svart sopsäck, men den bortsmugglingen skedde bakom lykta dörrar.

Det som ändå är det fina med det hela är att det som var så hjärtskärande ena dagen är bortglömt nästa dag, att hon ser möjligheter istället för omöjligheter. För helt plötsligt fick hon ett rum där det finns fritt utrymme att dansa pruttdansen till Arne Alligator utan att snubbla över ett stort tält!

Jag sitter och läser tidningen Vasaplan med Annika Norlin på omslaget. Jag hoppar nästan direkt till intervjun med henne och hatälskar stycket där hon säger att hon skriver för att få reda på vad hon tänker. Kanske är just den skoningslösa och ohämmade uppfattningen, eller bilden av sitt eget tankemönster och känsloliv, så enkel som hon beskriver? Att man bara vill få reda på vad man tänker? Jaha. Så enkelt var det!

Som jag har funderat.

Min inspiration

Rebecca

Min mamma

När ölen spätt ut omdömet och dängt ner ljugmuren får alla fula sanningar fritt spelrum.

Vem vill du va?

Jag tänker mig en strand, en båt, några öl, en eld, en trubadur, en solnedgång, en tidig morgon med dagg i gräset, som den finaste stunden i mitt liv. Mitt fiktiva liv där åren innan aldrig har hänt, där jag växte upp på en ö, avskärmad från omvärlden. Där jag älskade att kånka mina ica-kassar tre kilometer till den ombonade stugan jag gjort till ett gemytligt hem.

För jag tror jag är världsmästare i att tänka "tänk om..?"-tankar. Ångra saker, älta saker och önska att jag valde den andra vägen istället för den jag famlar omkring på nu. Jag tycker inte om den sidan hos mig själv för det krånglar oftast bara till det. Men jag önskar att jag var lite som Hanna. För hon har bott på en ö i Hällnäs i en gemytlig stuga och överbefolkas inte av tänk-om-tankar.

Jag tror att en ö gör alla gott. Oavsett om ön ser ut som ett vardagsrum, ett sommartorp eller en fläckig gräsplätt.

En huvudled mynnar ut i en högerregel, vem är det som har företräde? Ska man inte kunna trafikreglerna när man har körkort? Efter förvirringen fortsätter jag på samma gata som jag färdats på så många gånger förut, tittar inte på omgivningen som är så bekant att inga fasader som börjat förtvina, inga träd som gallrats bort och inga utnötta parkbänkar som tinat fram får uppmärksamhet. För jag är för upptagen med mitt eget, har för bråttom framåt. Så bråttom att jag nästan krockar med detaljer jag inte vill lägga märke till. Så upptagen med mitt eget att omgivningen jag försöker skapa om i mitt huvud krockar med mig.

Men jag landade tryggt och säkert. För jag färdas på moln.

Susannas tillägnar en låt till mig kl 03.35

Lyssna å njut!

Såhär tänker jag mig och elisia.

Känslans (o)intelligens # 1

Eftersom jag funderar mycket på det här med känslans intelligens kontra tankens intelligens förkovrar jag mig i kopiösa mängder litteratur i det ämnet. Jag vet inte om jag blir så mycket klokare. Egentligen. Medan tanken överrumplar känslan med inkräktande hjärnspöken smider känslan i sin tur planer på att ta över hjärnan, ja rent utav överbefolka den med kloka och okloka känslostormar för att sedan kunna överanalysera i maskopi med varandra.

Poängen, funderar jag, är att skapa kaos. Världen skapades ju av kaos - om man tror på Big Bang.

Jag tror nog inte på någonting övermäktigt. Att tro att vi människor är små frön som såddes i den skållheta magman som segt och eländigt beklädde jorden är ju bara dumt. Jag menar, vem tror det? Kanske den som har fått ett knäpp i hjärnan för att känslan och tanken bråkar om vem som ska få överta tronen. Enklast vore ju att vara neutral. Avskeda dom små jävlarna som inte kan komma överens och hålla sams. Men det tillståndet kanske nås, alltså det neutrala, när känslan och tanken krigat så länge att någon av dom vevar med fredsflaggan. Förlorarn möter sitt egna Narnia när den sjunker ner i den glåpande magman i fasansfulla smärtor.

Frågan är ju bara vem av dem som ger upp först. Den enträgna eller den envisa?

Kanske hinner hjärtat som har fått ta alla smällar kollapsa först.

Ögonen är blanka, min hy är grå för sömnen är försvunnen,

Jag hör mig själv prata men i spegeln rör sig inte munnen

och när jag inte längre känner igen den jag ser

undrar jag varför det elaka onda låter mig utstå om mer?

Kanske kan något nytt,

något fint något utbytt,

bleka det som föder mitt gråa hölje

För, vad tjänar det till att på obestämd tid slå min spegelbild följe?