Känslans (o)intelligens # 1

Eftersom jag funderar mycket på det här med känslans intelligens kontra tankens intelligens förkovrar jag mig i kopiösa mängder litteratur i det ämnet. Jag vet inte om jag blir så mycket klokare. Egentligen. Medan tanken överrumplar känslan med inkräktande hjärnspöken smider känslan i sin tur planer på att ta över hjärnan, ja rent utav överbefolka den med kloka och okloka känslostormar för att sedan kunna överanalysera i maskopi med varandra.

Poängen, funderar jag, är att skapa kaos. Världen skapades ju av kaos - om man tror på Big Bang.

Jag tror nog inte på någonting övermäktigt. Att tro att vi människor är små frön som såddes i den skållheta magman som segt och eländigt beklädde jorden är ju bara dumt. Jag menar, vem tror det? Kanske den som har fått ett knäpp i hjärnan för att känslan och tanken bråkar om vem som ska få överta tronen. Enklast vore ju att vara neutral. Avskeda dom små jävlarna som inte kan komma överens och hålla sams. Men det tillståndet kanske nås, alltså det neutrala, när känslan och tanken krigat så länge att någon av dom vevar med fredsflaggan. Förlorarn möter sitt egna Narnia när den sjunker ner i den glåpande magman i fasansfulla smärtor.

Frågan är ju bara vem av dem som ger upp först. Den enträgna eller den envisa?

Kanske hinner hjärtat som har fått ta alla smällar kollapsa först.