Det tar 3 minuter att gå hem till min mamma. Under dom minuterna hann alla mina tankar om ett normalt familjeliv utspela sig. Jag såg ett par som kivades på en balkong om vem som skulle sköta grillen och flinade retfullt till varandra. När jag vände bort blicken stod en småbarnsfamilj och försökte fösa in ungar och matkassar innanför porten. Medan de småbråkades på sina småttingar slängde de ömma blickar på varandra. Jag tittade på min dotter som släpade sina alldeles förstora gummistövlar efter sig och kramade hennes varma lilla hand.

När jag kom hem till mamma satte jag mig på kökssoffan och kände mig helt dränerad på positiv energi. Mamma serverade mig nybryggt kaffe och återberättade vad hon och Gro samtalat om under deras grekiska afton. Mamma skrattade, verkade lycklig och tog en klunk vin ur sitt glas och log när hon ställde ner det. Jag tror inte hon märkte hur jag tittade på henne och förundrades över vilken fantastisk mamma jag har och samtidigt sjönk djupare i min nedstämdhet.

Det är lätt att tycka att man aldrig duger eller klarar av någonting när man står öga mot öga med en motgång som klonar sig själv till hundra motgångar. Man väjer åt samma håll, smäller i hop i en krock och ligger tillslut nedbruten i en hög av självömkande. Det är då fantastiska mammor finns till.

En fantastisk mamma. Vad definierar en fantastisk mamma?

Min mamma tagit sig igenom många motgångar och klarat vissa bättre och vissa sämre. Det som är det fantastiska med henne är att hon utifrån sina misstag blivit starkare och försökt reparera det som blivit skadat. Det ser jag varje gång hon är med Elisia. Och varje gång jag kommer hem till henne och är självömkande för då behövs inga ord, då är jag bara hennes dotter som behöver sin mamma. Och en kopp kaffe.