Jag var på väg till en spelning för lite mer än två år sedan med några av mina käraste vänner. Det var svinkallt i slutet på Januari och jag hade en för kall jacka och för kalla skor. Jag minns att jag tänkte på det mamma brukade säga när jag var liten "Vill man vara fin, får man lida pin!" och förträngde mina stelfrusna tår. Jag upptäckte när vi kom fram till Verket att jag hade glömt min börs och gick motvilligt tillbaka till Balders. Det var stängt. Jag blev tvärless och helt plötsligt hörde jag mina tår som grinade nere i skorna att de ville gå hem. Hanna flinade och sa "Kom! Det här blir kul"

Vad jag vill ha sagt med just den här kvällen är att när man börjar bena i händelser som är en direkt avspegling på där man befinner sig nu, uppenbarar sig alltid små avgörande ögonblick man inte såg just när det hände. För, medan mina fötter tinade till liv, hände det någonting magiskt i den trånga lokalen med lågt tak. Jag stod och trängdes i ett svettigt folkhav och lyssnade till kvicka texter med musiken dunkandes i kroppen. Publiken brölade entusiastiskt när det regnade systemkassar med öl över dem från scenen. Där stod jag i mitten och fascinerades över en detalj som jag efter den där kvällen alltid sett som min. Idag, när jag tänker på Hannas flin, förstår jag att hon hade någonting i görningen. Dock är det som var så magiskt oerhört långt borta i jämförelse där jag befinner mig idag. Istället känns det bara tragiskt. För varma minnen suddas ut när det som följer efteråt inte håller dem vid liv.