Jag har drabbats av en återkommande dröm där jag, i drömmen, vaknar upp ur en koma och är runt tretton år igen. Mina ögonlock är tunga men jag lyckas utröna silhuetten av två människor som sitter bredvid varandra och tittar på mig. Det är min mamma och hennes dåvarande sambo. Jag försöker prata men det är en slang i vägen. En lång slang som sträcker sig längs med väggarna och ringlar ihop sig i en hög på golvet mellan min säng och mina besökare. Där ligger den och väser ut mina ångande och oförståeliga kraxningar.

I drömmen går det upp för mig att mitt liv är en illusion, för jag är tretton år gammal och ska inte alls fylla tjugofem år i april. Jag har aldrig gått ut högstadiet, läst bild- och form på gymnasiet, aldrig lärt känna de människor som numera är en stor del av min vänskapskrets, rest till Australien och Nya Zeeland, aldrig varit med om mina spruckna förhållanden och aldrig väntat Elisia eller sett henne komma till världen för den delen. Jag har aldrig nuddat vid hennes ludna öronsnibbar och långa svarta hår på förlossningen, aldrig sett henne ta sina första steg eller höra henne säga sina första ord. I drömmen gråter jag stilla när jag förstått att jag drömt ihop ett fiktivt liv medan jag legat i koma. Jag slutar försöka kraxa fram ord i den väsande och rykande slangen och protesterar inte när jag får information om att jag har 97 % frånvaro i skolan och usla betyg. Sen vaknar jag.

Utan djupare analys är det kanske så att drömmar helt enkelt talar till-, för- och om oss.