Såhär tänker jag mig och elisia.

Känslans (o)intelligens # 1

Eftersom jag funderar mycket på det här med känslans intelligens kontra tankens intelligens förkovrar jag mig i kopiösa mängder litteratur i det ämnet. Jag vet inte om jag blir så mycket klokare. Egentligen. Medan tanken överrumplar känslan med inkräktande hjärnspöken smider känslan i sin tur planer på att ta över hjärnan, ja rent utav överbefolka den med kloka och okloka känslostormar för att sedan kunna överanalysera i maskopi med varandra.

Poängen, funderar jag, är att skapa kaos. Världen skapades ju av kaos - om man tror på Big Bang.

Jag tror nog inte på någonting övermäktigt. Att tro att vi människor är små frön som såddes i den skållheta magman som segt och eländigt beklädde jorden är ju bara dumt. Jag menar, vem tror det? Kanske den som har fått ett knäpp i hjärnan för att känslan och tanken bråkar om vem som ska få överta tronen. Enklast vore ju att vara neutral. Avskeda dom små jävlarna som inte kan komma överens och hålla sams. Men det tillståndet kanske nås, alltså det neutrala, när känslan och tanken krigat så länge att någon av dom vevar med fredsflaggan. Förlorarn möter sitt egna Narnia när den sjunker ner i den glåpande magman i fasansfulla smärtor.

Frågan är ju bara vem av dem som ger upp först. Den enträgna eller den envisa?

Kanske hinner hjärtat som har fått ta alla smällar kollapsa först.

Ögonen är blanka, min hy är grå för sömnen är försvunnen,

Jag hör mig själv prata men i spegeln rör sig inte munnen

och när jag inte längre känner igen den jag ser

undrar jag varför det elaka onda låter mig utstå om mer?

Kanske kan något nytt,

något fint något utbytt,

bleka det som föder mitt gråa hölje

För, vad tjänar det till att på obestämd tid slå min spegelbild följe?

Jag var på väg till en spelning för lite mer än två år sedan med några av mina käraste vänner. Det var svinkallt i slutet på Januari och jag hade en för kall jacka och för kalla skor. Jag minns att jag tänkte på det mamma brukade säga när jag var liten "Vill man vara fin, får man lida pin!" och förträngde mina stelfrusna tår. Jag upptäckte när vi kom fram till Verket att jag hade glömt min börs och gick motvilligt tillbaka till Balders. Det var stängt. Jag blev tvärless och helt plötsligt hörde jag mina tår som grinade nere i skorna att de ville gå hem. Hanna flinade och sa "Kom! Det här blir kul"

Vad jag vill ha sagt med just den här kvällen är att när man börjar bena i händelser som är en direkt avspegling på där man befinner sig nu, uppenbarar sig alltid små avgörande ögonblick man inte såg just när det hände. För, medan mina fötter tinade till liv, hände det någonting magiskt i den trånga lokalen med lågt tak. Jag stod och trängdes i ett svettigt folkhav och lyssnade till kvicka texter med musiken dunkandes i kroppen. Publiken brölade entusiastiskt när det regnade systemkassar med öl över dem från scenen. Där stod jag i mitten och fascinerades över en detalj som jag efter den där kvällen alltid sett som min. Idag, när jag tänker på Hannas flin, förstår jag att hon hade någonting i görningen. Dock är det som var så magiskt oerhört långt borta i jämförelse där jag befinner mig idag. Istället känns det bara tragiskt. För varma minnen suddas ut när det som följer efteråt inte håller dem vid liv.

Idag hade jag fått en kommentar på min mail från en okänd läsare som skrev

"Det lilla jag vet om dig Sandra är att du verkar vara en jätte fin mamma. Vi har några gemensamma kompisar och när vi träffas är du alltid så glad och trevlig. Och snygg ;) Men därför blir jag chockad när jag läste ditt sista inlägg och berörd på samma gång för att det var ärligt skrivet. Jag brukar läsa din blogg för att du alltid målar upp fina bilder i min skalle och i mina ögon blir du bara mer och mer intressant. Keep it up! Hälsningar//J"

Tänka sig... Jag blev generad! Generad över att jag lämnar ut mig själv till okänd mark när jag egentligen bara självömkade i vad jag trodde var min egna lilla bubbla.

Jag vill förtydliga att jag inte har det dåligt ställt, inte socialt ställt i allafall. Ekonomiskt ställt är en annan sak. Jag har en mamma och utökad familj med Elisias pappa, farmor, Micke och resten av den svanströmska klanen och vänner som uttryckligen haft jour för min skull.

Men när jag inte riktigt befinner mig i fas med mig själv, känner jag att jag bara överlever vardagen istället för att leva den vilket resulterar i en tyst kamp mot mig själv med att hitta glimtarna som gör det drägligt. Nu låter jag lika självömkande som igår! Men medan jag simmar runt lite i min hög ett tag till, tänker jag att det inte är omöjligt att hitta nånting vettigt där med. Det har ju ändå börjat töa ute.

Det tar 3 minuter att gå hem till min mamma. Under dom minuterna hann alla mina tankar om ett normalt familjeliv utspela sig. Jag såg ett par som kivades på en balkong om vem som skulle sköta grillen och flinade retfullt till varandra. När jag vände bort blicken stod en småbarnsfamilj och försökte fösa in ungar och matkassar innanför porten. Medan de småbråkades på sina småttingar slängde de ömma blickar på varandra. Jag tittade på min dotter som släpade sina alldeles förstora gummistövlar efter sig och kramade hennes varma lilla hand.

När jag kom hem till mamma satte jag mig på kökssoffan och kände mig helt dränerad på positiv energi. Mamma serverade mig nybryggt kaffe och återberättade vad hon och Gro samtalat om under deras grekiska afton. Mamma skrattade, verkade lycklig och tog en klunk vin ur sitt glas och log när hon ställde ner det. Jag tror inte hon märkte hur jag tittade på henne och förundrades över vilken fantastisk mamma jag har och samtidigt sjönk djupare i min nedstämdhet.

Det är lätt att tycka att man aldrig duger eller klarar av någonting när man står öga mot öga med en motgång som klonar sig själv till hundra motgångar. Man väjer åt samma håll, smäller i hop i en krock och ligger tillslut nedbruten i en hög av självömkande. Det är då fantastiska mammor finns till.

En fantastisk mamma. Vad definierar en fantastisk mamma?

Min mamma tagit sig igenom många motgångar och klarat vissa bättre och vissa sämre. Det som är det fantastiska med henne är att hon utifrån sina misstag blivit starkare och försökt reparera det som blivit skadat. Det ser jag varje gång hon är med Elisia. Och varje gång jag kommer hem till henne och är självömkande för då behövs inga ord, då är jag bara hennes dotter som behöver sin mamma. Och en kopp kaffe.

...Och såhär känner jag mig idag.

I motljus med medvind

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

"Jag kan identifiera mig med det Jennifer visar för Simon. Hur hon ritar en cirkel med sina fingrar och säger att längst upp, där är hon som mest olycklig men med tiden känns det bättre. Sen när hon tagit sig dit, där hon är som lyckligast, kan vad som helst göra att hon tippar över till att bli som mest olycklig igen. För mig är det som en förklaring på hur jag själv fungerar, att jag förstod hur nära lycka och olycka egentligen befinner sig varann. För de k ä n n s ju så otroligt långt ifrån varandra? För när man väl är lycklig tror man aldrig att man kan bli sådär olycklig som man varit tidigare och vice versa."