Lider i tystnad.

Det går liksom inte att andas när det gör för ont, när alla organ i kroppen värker för att hjärtat pumpar blodet för hårt och tränger in i varje blodkärl till dess att det nästan sprängs.
Det är en pina att känna, en hårfin pina mellan kärlek och hat att kunna känna lite för mycket.
För det är just det där, det som är lite för mycket, som får en att börja tvivla på sig själv.

Varje andetag går som en tryckvåg genom min kropp, luften är krispig och kyler varje kroppsdel tills jag är helt bedövad. Samtidigt sker det konstiga, kanske inte det obegripliga, men det där som inte går att ta på; Överväldigande lyckorus stiger mig åt huvudet över det faktum att jag äntligen nått ett beslut samtidigt som jag snörvlande försöker hitta styrkan i en omvälvande förlust jag inte väntade mig känna så stark för.

Mitt liv som student började igår. Jag satt på en föreläsning (eller bara informationsmöte) idag som sakta började avveckla min hjärnkapacitet och jag kan inte annat än att konstatera att jag redan är skoltrött*.




*Det vi har gått igenom är schemat för dom närmsta 12 veckorna.

Sport är nog det jag inte ägnar en enda sekund av mitt liv åt. Varken att titta på eller utföra själv. (promenader räknas inte som sport, så mycket har jag iallafall förstått, det är bara en själslig hälsokur och ett försök att bibehålla vikten utan att träna)
Vissa delar av mitt liv är mig helt enkelt bara totalt egala.

Men resten av delarna i mitt liv, som tycks färga allt runtomkring mig och inom mig, är så dramatiska. De tycks alltid blåsas upp till abnorma proportioner och får mig mer än ofta att handlöst falla. Känslorna styr mig, leder mig inte alltid rätt med
gränslöst granskande, analyserande och ett oändligt frågande "tänk om.." då det inte blev som jag drömde om.
Samtidigt ger adrenalinkicken mig en sådan känsla att jag lever då det råder rusningstrafik av känslor mellan hjärtat och hjärnan.

Även om jag ibland undrar om mitt grubblande snarare stjälper än hjälper så kan jag inte göra annat än att erkänna att jag njuter lite av att knarka känslostormarna som bryter ut med jämna mellanrum.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas fast i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

K. Boye

Den enda som inte pratar väder, kommenterar rekordkylan i Hemavan eller klagar på iskalla tår är Lillan. Det är så trevligt att prata med henne när hon bjuder på kaffe med sin servis.
Samtalsämnena svänger allt från oron över att hennes ena docka har tappat sockan, timo har glömt sin leksak, alla familjemedlemmars namn, plötsligt infall att hennes schysch och tutte inte är inom räckhåll till att hon måste kissa på pottan etc, etc.
Vi kan prata om allt.


Eller, ett förtydligande:
Det är trevligt fram till att jag vänligt men bestämt säger att hon inte får sin schysch förrän det är dags att sova.
Då är hon inte lika trevlig längre utan ger mig tinnitus istället.

Nu åker vi på semester saja!

Mattias begravning

Jag har hittat flugan!
Dödsfallet måste ha inträffat någongång natten mellan måndag och tisdag för sist jag hörde honom krocka med allt i lägenheten var i måndagskväll. Han låg på diskbänken, på rygg som jag befarade, och likstel.

Elisia tyckte att han skulle ha ett namn innan vi begravde honom. Det blev Mattias.
Begravningsceremonin var snabbt över. Vi öppnade köksfönstret och kastade ut honom i snödrivan. Kan tyckas att det inte var en särskilt värdig begravning men Elisia skrattade högt och ljudligt och ville att vi skulle hämta honom för att kasta ut han igen.
Det fick räcka tyckte jag. Lite respekt måste man ju ändå visa dom döda.

Idag blev jag uppmärksam på en granne jag aldrig hade sett förut. Jag tittade på henne genom köksfönstret och reflekterade över att man gör saker hela tiden som man inte vet om att andra ser.

För hon hade förmodligen ingen aning om att just jag såg henne när hon petade en kuse och klibbade fast den på väggen på tvättstugan.

Kap 1:1

Idag hinner jag inte med någon krävande, om än nödvändig, problemlösning och tiden börjar ta slut.
Jag blir stressad av bara tanken, men - MEN - som jag tidigare nämnt så är jag stresstålig utöver det vanliga. Ni kan ju gissa hur det gick imorse när jag skulle ta mig an ett granatäpple. Elisia, som satt på köksbänken, klappade mig på axeln och sa lite försiktigt "kannse jinga mommo...?"

Vid lite eftertanke....
Stress är en relativ bedömning och min står i korrelation med alldeles för hög koffeinhalt, kärleksbekymmer och frustrationen av att inte ha några vinterskor än när det är -18 grader och 2 km till jobbet. Bland annat alltså.

Lillan var så fin på nyår. jag tror att hon kände på sig att Annelie var ledsen för hon var med henne hela tiden. Ville sitta i hennes knä, kramas. Det va bara så himla fint och jag tror att Annelie uppskattade hennes villkorslösa kärlek.
Lillan bjöd in oss på hennes rum och underhöll oss även med dans:

Idag vill jag dela med mig av Beccs blogg www.reboroyalliving.blogspot.com