Känslan påminner mig om min första förälskelse och för mig osökt tillbaka till -94 då jag inte fick sitta i fred på mitt rum och förstrött titta ut genom fönstret, hopplöst förälskad i den snyggaste killen i klassen och totalt förlorad i kärleksfyllda drömmar, utan att min störiga storebror som jag delade rum med skulle inkräkta på mitt privatliv där jag mestadels befann migg i ett drömlikt suktande. Om man på den tiden hade slagit upp "repa i skiva" i nationalencyklopedin hade man fått upp en bild på Sebastian med snagg, lugg och glugg som aldrig ger sig utan fortsätter retas tills man börjar grina och ropar på mamma att man aldrig kan få vara kär i fred.



Hopplöst förälskad...
Nu är jag hoppfull och förälskad.
och delar inte längre rum med min bror.

Keith Haring

Det är fantastiskt med dokumentärer som berör och rör om.
Titta och känn.

http://svtplay.se/v/1769458/k_special/keith_haring?sb,p102870,1,f,-1

På fredagar äter vi glass (med hela kroppen) hemma hos familjen Nendos.

Beccs summerar: "spännande det ska bli att bli kär i nån av sitt eget kön. Och högst märkligt"

I make you lamb

Det vore så fint
om alla vi
kunde samlas igen
på en toga fest!

Föreställ er ett bröllopp där brudparet skrider fram till altaret med Serge Gainsbourgs milda sång (läs: stön)som sprider sig från högtalarna och fyller hela kyrkan.




ett taskigt försök att komma över det faktum att jag måste gå alla dom 8 kilometrarna till skolan denna morgon.

Världsalltet ligger på knä och skurar sina golv. Och den här gråa, inte så stimulerande måndagsmorgonen, är nästan inte värd sin vikt i nedsinglande löv. Kanske för att det är just måndag igen, samma måndag som återkommer vecka efter vecka och rycker mig ur sängen, hetsar i mig frukost och flåsar mig i nacken hela vägen till dagens första föreläsning.
Man får helt enkelt lära sig att skilja på dödstanken och dödsstanken. Den ena tillhör nämligen livet.

Kanske är det viktigare att ställa de aviga frågorna rätt, än att prompt avfyra det helautomatiska svaret. Det kommer väl alltid att finnas ett frostskadat behov av den sorts bländande poeter som legat i potatiskällaren och föreställt sig ljuset.
Den här novemberdagen med sitt tunna snötäcke över sig är bara en av många dagar då jag tittar ut på gården och stör mig på att tvättstugan skymmer lekplatsen på gården.

dagens sämsta försök att vara rolig

Idag gjorde jag allt för att göra min otröstliga dotter nöjd.
Jag tog fram playdough-degen som Lisa bakade ihop på Elisias födelsedag och tänkte att nu ska vi leka så mycket att hon torkar tårarna och tycker att hon har den roligaste mamman i hela världen. Jag gjorde en katt och en kanin som dock inte alls såg ut som en katt eller kanin men Elisia bubblade iallafall av förtjusning.
Jag kände att jag hade medvind och knådade ihop degen för att göra en ny, ÄNNU bättre kanin, men Elisia ville inte ha någon ny kanin. Hon ville ha DEN kaninen. Den kaninen jag just hade knådat ihop med den resterande, överblivna degen.
Och så fortsatte eftermiddagen med skärande gråt och hopplösa försök till försoning tills hennes pappa kom och hämtade henne. Håglös och med en halvtorkad playdoughdeg framför mig satt jag vid köketoch tänkte att det är tur att degen blir gammal om en vecka så jag får slänga den med gott samvete. (förlåt Lisa)

Hört på bussen

En råtta ringde sin vän och sa:

pip
-

pip pip
--

pip pip pip
----

Det var helt och hållet omöjligt att förstå vad råttorna pratade om
när man inte kunde höra vad den andra sa.

Måndagmorgon i all ära - men sviterna efter helgens överdrivna alkoholkonsumtion kombinerat av en ångestfylld separation från sin dotter - gör att Mollbergs blandning smakar lika beskt som jobmeals ohyggliga automatkaffe.

Det är ju bara att ta sig i kragen för om jag ska komma iväg till dagens första föresläsning kan jag inte längre undvika att jag måste cykla idag.
Jag upptäckte just att mina hemstickade lingonvantar är försvunna (kanske söp jag bort dom i lördags?)
Det här var en motgång jag verkligen inte kunde ta.

i sin mammas fotspår