I samma stund som dörren bakom mig stängs får jag syn på en liten flicka som står lutad mot staketet utanför min port. Hon leker förstrött med den trasiga lampan på styret och ler kisande mot mig trots att solen lyser bakom henne och placerar henne i motljus. Hennes leende har dock en avlägsnare adressat. Hon kanske förväxlar mig med någon annan. Någon annan som också är en stillastående svartvit bild av sig själv och som tycks vara ute på samma ärende som mig, fast från någon annanstans.

I nästa ögonblick får jag syn på en överkörd igelkott. "En igelkörd överkott", tänker jag och gör ingen större anmärkning att jag kastar om orden. Ett enkelt konstaterande att igelkotten hade för bråttom men att allt har sin tid, utan tvivel, förutom brådskan. Den har ingen tid. Den rinner genom de massiva trädstammarna, genom cellporerna, genom kappillärrören, genom medvetandets läckagebarriärer, genom kameror och andra ögonproteser.

När brådskan inte går att kontrollera, temperera, manipulera eller knäppa av med fjärrkontrollen går ögonblicken då människor vågar komma sig nära förbi. De ögonblicken då den svartvita stillbilden av en själv börjar ändra skepnad. Man passerar, men missar det krön där grovorienteringen i den flaggprydda xenofobin befinner sig, som kanske skulle resultera i att man vågar bli sedd i en färgskala istället för att tro sig bli svedd i en grådassig färgkomplott.

Med alla mina svartvita distraktioner i en liten återförsluten åtgärdsask går jag förbi flickan och den döda igelkotten, ignorerar att upplösningstidens alla skrattmaskiner är glädjelösa och går ner på stan som den rastlöse konsumenten jag är av normalitetens exklusiva njutningsmedel: en dyr, bajsnödig lunch och en kaffe.