Ända sedan jag var liten har jag älskat att höra om hur mina föräldrar träffades, mamma som 22årig turist på sin första utlandsresa och pappa som 18årig, rutinerad, semestergrek. Resten är historia. Och den är fin.

I samma stund som dörren bakom mig stängs får jag syn på en liten flicka som står lutad mot staketet utanför min port. Hon leker förstrött med den trasiga lampan på styret och ler kisande mot mig trots att solen lyser bakom henne och placerar henne i motljus. Hennes leende har dock en avlägsnare adressat. Hon kanske förväxlar mig med någon annan. Någon annan som också är en stillastående svartvit bild av sig själv och som tycks vara ute på samma ärende som mig, fast från någon annanstans.

I nästa ögonblick får jag syn på en överkörd igelkott. "En igelkörd överkott", tänker jag och gör ingen större anmärkning att jag kastar om orden. Ett enkelt konstaterande att igelkotten hade för bråttom men att allt har sin tid, utan tvivel, förutom brådskan. Den har ingen tid. Den rinner genom de massiva trädstammarna, genom cellporerna, genom kappillärrören, genom medvetandets läckagebarriärer, genom kameror och andra ögonproteser.

När brådskan inte går att kontrollera, temperera, manipulera eller knäppa av med fjärrkontrollen går ögonblicken då människor vågar komma sig nära förbi. De ögonblicken då den svartvita stillbilden av en själv börjar ändra skepnad. Man passerar, men missar det krön där grovorienteringen i den flaggprydda xenofobin befinner sig, som kanske skulle resultera i att man vågar bli sedd i en färgskala istället för att tro sig bli svedd i en grådassig färgkomplott.

Med alla mina svartvita distraktioner i en liten återförsluten åtgärdsask går jag förbi flickan och den döda igelkotten, ignorerar att upplösningstidens alla skrattmaskiner är glädjelösa och går ner på stan som den rastlöse konsumenten jag är av normalitetens exklusiva njutningsmedel: en dyr, bajsnödig lunch och en kaffe.

Jag har drabbats av en återkommande dröm där jag, i drömmen, vaknar upp ur en koma och är runt tretton år igen. Mina ögonlock är tunga men jag lyckas utröna silhuetten av två människor som sitter bredvid varandra och tittar på mig. Det är min mamma och hennes dåvarande sambo. Jag försöker prata men det är en slang i vägen. En lång slang som sträcker sig längs med väggarna och ringlar ihop sig i en hög på golvet mellan min säng och mina besökare. Där ligger den och väser ut mina ångande och oförståeliga kraxningar.

I drömmen går det upp för mig att mitt liv är en illusion, för jag är tretton år gammal och ska inte alls fylla tjugofem år i april. Jag har aldrig gått ut högstadiet, läst bild- och form på gymnasiet, aldrig lärt känna de människor som numera är en stor del av min vänskapskrets, rest till Australien och Nya Zeeland, aldrig varit med om mina spruckna förhållanden och aldrig väntat Elisia eller sett henne komma till världen för den delen. Jag har aldrig nuddat vid hennes ludna öronsnibbar och långa svarta hår på förlossningen, aldrig sett henne ta sina första steg eller höra henne säga sina första ord. I drömmen gråter jag stilla när jag förstått att jag drömt ihop ett fiktivt liv medan jag legat i koma. Jag slutar försöka kraxa fram ord i den väsande och rykande slangen och protesterar inte när jag får information om att jag har 97 % frånvaro i skolan och usla betyg. Sen vaknar jag.

Utan djupare analys är det kanske så att drömmar helt enkelt talar till-, för- och om oss.

"Kom, vi åker!" tänkte jag när jag ville fly från min annalkande omtentamen och drömde om öppet hav. Trots att det var en husbåt som förmodligen skulle docka i båthamnen en bit nedför älven var det en fin och ljummen försommardröm.
Jag ville flyta på vattnet med min framtid bredvid mig och framför mig.

Känslans (o)intelligens # 3

När tankarna revolterar mot de irrationella känslorna startas ett inbördeskrig där striden utspelar sig från varsin skyttegrav. Medan de bombar granater över varandra vet de inte varför de är oense om hur livet ska gå ihop. De har krigat i 24 år där båda varit hoppfulla om att vinna kampen om de sista dagarna i den fula världen.

Frön från detonerade granater fäster sina flisor i skyttegravarnas uttröttade jord. Efter vad som är en evighet skingrar sig molnen. Ett svagt ljus breder ut sig över marken och ett skört liv når ytan ur törstig jord. Sömndrucken, men vid liv börjar det nya livet flimra i känslornas förmak, följer den elektriska vågen vidare till kamrarna, spränger aortan av det hårda trycket när den nyfödda öppnar sina ögon. Tankarna samlar sig och utropar vapenvila med hes röst medan känslorna kämpar för att hålla sig vid liv.

Och någonstans vet de att hoppet om ett nytt liv har stor betydelse när båda lider. Hoppet är en underliggande förnimmelse av tro och tillit som inte florerar naturligt i en människas medvetna tanke. Det är först när ett frö mot alla odds växer upp ur livssituationens granatsplitter som utformningen i skyttegraven dramatiskt ändrar karaktär. Ett nytt hopp aktualiseras från vad tankarna och känslorna tidigare trott att det innebär att vara hoppfull.

Nu när de istället är hoppfulla om en livsvärld där krig inte längre behöver vara deras vardag kan förhoppningsvis vinnarskallarna sluta fred och få ett bra 2012 tillsammans.