Jag är så peppad när jag pluggar. Cardiac arrest!

Teddybears feat. Maipei – Cardiac Arrest

John Lennon sa det så bra:

Livet är det som händer medan du planerar något annat.

kl 05

Niklas kl 04

Sara kl 02

Hur ett kafferep ser ut från utsidan

Kafferep innifrån

Lillan provar mina gamla glasögon

kl 05

Lina var i stan

Den 19e maj togs årets första dopp i Bäcksjön

Emmelie, Junior och Elisia i parken

Hos Niklas spelades det

Vänner från förr

Rabban dyker upp från ingenstans

We go way back!

Hamnmagasinet med Elliot och Nathalie

Trotsar den rimfrostiga aprilnatten och äter utomhus

Jag flyttade från Hästskovägen

En månad innan Frans såg dagens ljus

Kittelfjäll

Kittelfjäll

Lisa blir äcklad på dagsutflykten till Bjurfors

Lika bestämd som hon ser ut!

Finafina

en promenad i Mars

Lillan bjöd på kaffe

Häng på hästskovägen

Fjälle

i djävulens våld en kväll i april

Jag skulle inte vilja påstå att jag är varken teknisk eller oteknisk. Jag har dock ingen aning om vad som måste göras om datorn har kraschat ellet vad för antivirusprogram som är bäst och dessutom gratis. Det kanske ändå är att kalla rätt oteknisk. Eller bara ointresserad.
Något jag har upptäckt som är fruktansvärt irriterande är att vissa filmer som jag lagt in i datorn är vända åt sidan (!) Jag har inte heller någon aning vad jag ska göra för att vända filmen rätt.
I ett av mina andra i-landsproblem stod det i ett bryskt meddelande från VLC en gång "Ingen lämplig avkodningsmodul: VLC saknar stöd för ljud- eller videoformatet "samr". Tyvärr finns det inget sätt för dig att rätta till detta."
Tyvärr finns det inget sätt för dig att rätta till detta! Ahh! Vad är det för påhitt? Ganska okänsligt av VLC att snäsa av mig på det där sättet.

Filmen får fortsätta vara snedvriden och Elisia är i kiss och bajsåldern. Det är hur roligt som helst att vara med någon som är på samma nivå som en själv!

Jag och Daniel besökte morfar på bårhuset. Visste inte riktigt vad jag väntade mig men jag förstod det direkt jag såg honom. Jag blundade och drog fingrarna över hans arm och försökte låtsas att han bara låg och spände sig. Men han låg inte och spände musklerna, han var likstel och iskall fast huden var fortfarande len. Den som säger att den som är död ser ut att sova har bara sett det på film för det här var något helt annat. Hans ena öga var halvöppet och munnen likaså, pannan var en aningen rynkad - som om han funderade på någonting i samma sekund som han dog - men det fanns ingen lyster. Den som sover har fortfarande lyster, inte den som är död! Det fanns ingenting kvar av honom och det gjorde mig upprörd. Han såg bara ut som en vaxdocka.

Jag gick och la mig med Elisia i bäddsoffan nere i källaren. Min moster, morbror, kusiner och bror satt och pratade med mormor och mamma i köket. Jag var helt tömd på tårar och klarade inte av att höra mormor gråta mer så jag vek undan. Jag vaknade ur konstiga drömmar flera gånger men lyckades ändå få ihop fjorton timmar under täcket. Under två täcken till och med eftersom det är en ny istid nere i källaren i mormor och morfars hus.

Min morfar och Elisia förra sommaren.

Jag minns somrarna hos mormor och morfar när vi gick barfota i gräset, plockade mask i komposten och brände humlor, som vi plockat bort vingarna på, med förstoringsglas när solen låg på. Jag minns hur vi brukade fylla vattenmätaren som stod intill en liten nedgången trapp brevid altanen i ett försök att lura morfar att det hade regnat jättemycket just där alldeles nyss. Morfar flinade alltid och låtsades bli så förvånad hur det kunde vara möjligt att han missat den skuren eftersom han kontinuerligt registrerade nederbörden i ett anteckningsblock.

När sensommarvärmen tryckte på brukade vi dricka sockerdricka med vaniljglass och tjuva sockerbitar när vi trodde att ingen såg. Vi trängdes i en bäddsoffa i mammas gamla flickrum och smög in i det obehagliga pannrummet när alla hade somnat för att kolla vem som var modigast.

Men det bästa var alltid att få följa med morfar till garaget och tälja gubbar med en slö kniv.

Han ställde upp alla på hyllan ovanför sina verktyg och sa att hans barnbarn kan minsann snickra!

Men så går åren, vi blir blir äldre, spenderar inte två veckor av sommarlovet hos dom, firar inte alltid jularna tillsammans som vi brukade göra när vi var små och hälsar slutligen på allt mindre. Varje gång vi ses förfäras jag över hur gamla och orkeslösa de har blivit; i trappan har det installerats en sitthiss efter att morfar fick en stroke, jordgubbslandet är övervuxet och bilen står oanvänd i garaget.

Men alla minnen finns kvar eftersom allt ser precis likadant ut som det alltid har gjort. Mormor har sparat teckningar i en pärm som vi syskon och kusiner ritat, dom täljda gubbarna står fortfarande på hyllan i garaget och vattenmätaren står kvar, vindpinad och rostig efter alla år.

Det känns helt ofattbart att min morfar inte lever längre, att huset ska säljas och att mormor har förlorat sin livskamrat hon skulle ha firat sextio år tillsammans med i sommar.

Jag kommer att sakna min morfar med stora öron, skjortan instoppad i byxorna och en hörselapparat han sällan använde bara för att retas med mormor.

När det gör som mest ont, när det känns som att det aldrig ska gå över, finns det största behovet att få prata, bearbeta, processa och slutligen gå för långt och överanalysera. Den utarbetade och ältande analysen medför oftast inga svar, bara mer förvirring och mer känslomässigt kaos vilket i sin tur gör att behovet att få svar på frågorna och nysta upp gåtorna, blir större än någonsin.

Men jag har inte ork att fortsätta bearbeta, det har ju gått så lång tid?

Jag har övergått till den fasen att bara leva med obesvarade frågor och dela kudde med frågetecken som stirrar in i väggen.

Med det sagt ska jag förkovra mig i kurslitteratur fastän det värker.