Jag sitter och skrattar åt Lisas fylledröm när jag från ingenstans kommer på att jag inte alls var vid mina sinnens fulla bruk i natt. Det kanske berodde på Vanilla sky, det abnorma sockerintaget igår eller att vi spelade Kinect och boxades för jag har gått i sömnen i natt och letat utrustning. Vad för uttrustning vet jag inte, men jag har då letat febrilt för det va rätt stökigt.

Jag sitter uppklädd, uppsminkad, och väntar på att klockan ska bli 19 och fördriver tiden med att läsa runt på internet. Jag hamnade på min vän Hannas blogg och jag hinner bara läsa några rader innan mina ögon fylls till kanten med tårar. Hon skriver om den övermäktiga känslan att älska sitt barn, som inte kan mätas med någonting annat, att hon aldrig skulle kunna vara varannan-vecka-mamma. Jag for ont i magen och en klump i halsen, hela jag börjar värka, för att saknaden av Elisia just slog omkull min fasad. Det är juldagen, jag är ensam hemma utan Elisia, öppnade mina julklappar från mamma ensam, och lyssnar på Kent ensam i ett tomt vardagsrum. Allt är som uppdukat för att jag ska bli ledsen. Men alldeles nyss var jag inte ledsen för att jag är ensam, jag var förväntansfull för att jag ska träffa Emma och gå ut.

Hanna kanske har rätt, att man bygger upp ett försvar för att kunna hantera veckorna då man är ensam. Jag tänker ingenting längre om mina eller Kristofers veckor, det bara är så att jag är varannan-vecka-mamma och har någon gång under vägen accepterat det utan att reflektera över det.

Igår när jag borstade tänderna på Elisia berättade hon för mig varför det är så viktigt att vara noggrann. Precis som när jag var barn har min mamma präntat in att Karius och Bactus kan bygga bon i tänderna. Hon berättade att dom försökt flera gånger att slå sig ner i hennes kimmtänner (som hon uttalar det) men att hon borstar, borstar, borstar bort dom! Sen efter hennes förklaring så ville hon betona att det faktiskt bara var på låtsas. Att Karius och Bactus inte alls finns. Och inte heller bygger bon.

Det är mycket som är på låtsas just nu för idag när vi lekte affär inne på hennes rum så frågade hon vad jag ville köpa. Jag sa en cykel. Hon letade lite på golvet och kastade sen en cykel som jag fångade. Jag utbrast "vilken liten cykel!" varpå Elisia svarade "Men mammaaa! Det är ju bara en låtsascykel ju. Ååå så tokig du är mamma!"

Alla bekymmer blir som bortblåsta när jag är med henne. Hon stryker min kind när vi ligger nerbäddade i soffan framför bolibompa, trasslar in sina fingrar i mitt hår och kurar ihop sig i min famn. Hon är som världens minsta lilla minimänniska som alltid har kloka funderingar om exempelvis hur bebisar blir till. När man gett henne ett tafatt svar skuttar hon i väg helt nöjt och berättar för sina gosedjur vad jag just berättat. Min fina lilla flicka.

Jag kliver upp, är frusen, går in på toaletten och tittar mig i spegeln. Lite blekare, ganska nyvaken, väldigt utmattad. Jag somnar nästan ståendes i duschen, pendlar mellan dröm och verklighet, och kommer knappt ihåg att jag klädde på mig och gick ut genom dörren. Det är chocken som väcker mig när jag möter vinterkylan och det är mörkret som återigen söver mig och tar mig till drömmarna. På avdelningen pratar alla med mig; Sandra, kom hit! Tar du ett venprov? Sandra! kan du hämta EKG-apparaten? Sandra! Sandra! Sandra!
Vardagen har ställts upp och ner och har satt mig på prov.