När jag var 6 år blev jag inlagd på sjukhus. Ett minne innan jag tappade medvetandet är att jag och mamma gick mot bilen och att hon jäktade på mina korta steg. Jag höll henne i tummen, den var lixom lagom stor att fylla upp hela min hand. Jag minns att jag tittade upp på henne, med armen uppsträckt mot hennes silhuett för att min hand skulle nå hennes. Hon såg ut som en lång och reslig ängel i sina blonda lockar som virvlade i luften.

Jag minns inte mycket av min sjukhusvistelse. Men minnesbilderna innehåller ett bäcken jag kissade i drypandes av febersvett, en doktor med bekymrade ögonbryn som tittar på min mamma, hur hennes ögon var rödsprängda och hårlockarna sloknat, hur doktorn markerade kanterna runt den svullna fläcken på mitt lår och hur han kom tillbaka flera gånger men slutade markera. Det behövdes inte längre, hela benet som ut som en illröd svulstig banan. De få stunderna jag var medvetande strilade tårarna nedför mina skållheta kinder. Jag ville bara ha tröst. Mamma var mitt människotäcke.

Såhär i efterhand... Faktum är att mamma är väldigt kort. Men ur mitt 6åriga perspektiv var hon stor och trygg. Min dotter håller min tumme på samma sätt. Hon brukar titta upp på mig när vi går förbi varandra och leka med sina fingrar i min handflata. Hon ger mig ofta en finurlig blick där hon halvkisande tittar under lugg och drar ihop munnen till en liten grimas. Jag brukar undra vad hon tänker just då men jag frågar aldrig. Blicken är bara ett underförstått samfund som bygger på den symbios vi lever i. Samma fundamentala känsla jag delade med min mamma en gång.