Jag läste en artikel som handlade om vården av psykiskt sjuka där diskussionens tyngdpunkt låg på det hårda normalitetstrycket i Sverige som sätter oss alla på en mental prövning. Mina tankar samlas kring det faktum att medan vi strävar efter en individualism och skyr konformitet, finns en överkänslighet mot människor som bryter mot de osynliga normerna.

Jag reagerade på att det inte är de klassiska psykiatriska sjukdomarna som ökar utan den ohälsa som kommer ur vår bristande förmåga att kunna leva upp till våra egna och samhällets ideal. De människor som drabbas är de som hamnar utanför samhällets normala dygnsrytm. En fråga jag ställer mig när jag läst färdigt artikeln är: Kan vården inte laga dem som samhället gör trasiga för att vi har en rådande bild av hälsa som inte är realistisk?

De tidiga septemberdagarna har alla varit värda sin vikt i nedsinglande höstlöv tänker när jag tittar ut i mörkret. Och som allas outbytliga livsdagar medför den ett budskap, alltid detsamma, strax under den himmelska hudytan: Denna dag, som alla andra dagar, är bara en i ledet.

Var god stig längre fram!

A tribute to Beccs

En vän sa till mig "Relationer med de vi älskar och bryr oss om som mest är bland det svåraste att hantera" när vi pratade om en händelse som färgat mycket av min vardag de senaste veckorna. Ja, jo, tänkte jag och tyckte inte att det var någon direkt världsnyhet men tittade ändå ner i golvet för att inte möta hennes blick.

Senare samma dag satt jag i köket och rensade lillans mapp som hennes pappa gjorde i ordning när hon var alldeles färsk. Jag vet inte vad jag var ute efter, men jag tror att jag letade efter den förväntansfulla känslan som nybliven mamma, innan man stött på kolik, födoämnesallergier, sömnlösa nätter, försäkringskassan, vardagen med studier och jobb, dålig ekonomi, depressioner och separationer.

Allt möjligt fanns där, infoblad från BB, foldrar om hur både mamma och barn sover gott, flera foldrar om barnmat och välkomstkort från lillans första dagis. Mitt bland allt bråte låg två små kuvert som var adresserade julen 2007 från min käraste Beccs. I ett av dem stod det:

"Du skrattar så fint

och jag tycker om din förmåga att låta vardagen glittra av dess små detaljer.

Men ibland tycker jag att livet har kastat dig för hårt in i betongväggarna.

På löpande band, men ojämna band, så du aldrig fått en chans att ta emot med händerna.

Men oavsett när, var, hur och varför så har jag hört att det alltid finns en morgondag.
Ring mig så tror vi på den tillsammans."

Precis där och då behövde jag påminnelsen om vänskap som grundar sig på den där ömma klarheten. En påminnelse som legat gömd bland papper om att ensam är stark. Men att förståelse, kommunikation och ömsesidig kärlek är födan för att göda fram välmående relationer som är nödvändiga för vår överlevnad. Genom att påminna varandra hjälper vi varandra att inte snubbla över de små betydande ögonblicken i våra liv medan vi stirrar oss blinda på det som gör, eller har gjort, oss ledsna.

Funderingar om relationer och gemenskap, som vi är så beroende av, upptar mina tankar den kvällen.
För vad är det i gemenskapen som lindrar oss? Är det spegling, kanalisering, normalisering eller faktiskt solidaritet?