Jag läste en artikel som handlade om vården av psykiskt sjuka där diskussionens tyngdpunkt låg på det hårda normalitetstrycket i Sverige som sätter oss alla på en mental prövning. Mina tankar samlas kring det faktum att medan vi strävar efter en individualism och skyr konformitet, finns en överkänslighet mot människor som bryter mot de osynliga normerna.

Jag reagerade på att det inte är de klassiska psykiatriska sjukdomarna som ökar utan den ohälsa som kommer ur vår bristande förmåga att kunna leva upp till våra egna och samhällets ideal. De människor som drabbas är de som hamnar utanför samhällets normala dygnsrytm. En fråga jag ställer mig när jag läst färdigt artikeln är: Kan vården inte laga dem som samhället gör trasiga för att vi har en rådande bild av hälsa som inte är realistisk?