Gud vad jag älskade min prinsessklänning när jag var liten! Jag kan verkligen minnas hur fantastiskt fin jag tyckte att jag var. Nästan så fin att jag fick gåshud. Tänka sig att man kan vara så förälskad i sig själv att man får gåshud. Märkligt. Faktiskt jätteego när jag tänker efter!

Men om vi bortser från min prinsessklänningfetish och kollar på likheterna mellan mig och Elisia så är dom ganska slående va? Sneda greksameögon och råttfärgat hår. Fantastiska gener!

Det är konstigt att titta på Elisia och se sig själv. Inte bara till utseendet utan även till hennes sätt att vara på. Sen är det ju bara roligt att hon dessutom avgudar prinsessklänningar och andra utsmyckningar lika mycket som jag gjorde, ÄVEN fast jag försöker tänka föräldraaktigt och samhällsmedvetet ur ett genusanalytiskt perspektiv och inte forma henne efter vad som är kvinnligt och manligt. Hon gillar faktiskt sin byggarebob-tröja också så helt misslyckad känner jag mig inte med att avkoda idealen.

Dagens intressepil:

Idag hittade jag en realåda på Ica som jag började gräva runt i. Bland alla saker hittade jag en äggklocka. Den var i rosa plast och rätt ful. Dessutom stod det på den "Jag ringer tills du hör mig"

Ha! Vilken grej, tänkte jag och tyckte genast att det var en helt fantastisk äggklocka.

Förra veckan när jag lämnade Elisia hos hennes dagmamma var det strålande sol, slaskig blötsnö och istappar som smälte. Perfekt väder för en nyfiken och levnadsglad treåring som precis fått nya galonbyxor, stövlar och galonvantar. Fredagar är lite speciella, för då byter jag och Kristofer liv. Antingen är det han som blir heltidsförälder eller jag.

Min lilla flicka skuttade glatt ur bilen, hade knappt tid att säga hejdå och sprang till sina kompisar som lekte i en pöl invid bänken där några andra barn satt i solen och drack varm choklad.

Jag ropade till Elisia och hon vände sig om, la huvudet på sned, flinade finurligt som bara hon kan och gav mig en slängpuss. Jag vet inte vad det var, men hela stämningen med vårvärmen och min lilla flicka som är så liten fast ändå så stor, rörde om hela mitt inre. Hennes blick har etsat sig fast på min näthinna och hela den här veckan, när jag längtat efter henne som mest, då har jag tänkt på just den stunden, den millisekunden då vi delade allt med en blick.

Fram till jag var 8 år bodde jag i en lägenhet på Carlshem tillsammans med min mamma och mina bröder. Daniel hade eget rum, jag och Sebastian delade. Vi hade skrivborden mittemot varandra och sov i en våningssäng. Det rådde ingen demokrati i vårat rumsdelande, utan hierarkin utformades genom naturligt urval. Starkast överlever, den svaga sållas bort. För att vinna äran, nöjet och den oemotståndliga första platsen så slogs vi. Jag förlorade alltid men fick sympati av min mamma. Men jag ville inte ha något slags tröstpris och bevis på att jag som tjej automatiskt är den svaga, utan jag ville ha legot, just det legot Sebastian satt och lekte med sina små knubba pojkhänder.

Jag utformade helt enkelt andra överlevnadsstrategier istället och lät Sebastian stå som obesegrad mästare för utanför hemmets lykta dörrar var Sebastian min beskyddare. Han tog mig i hand och gick de två kilometrarna till skolan, knuffade alltid bort grannbarnen som retades och kramade mig alltid när jag var ledsen över mamma.

Åren efter Carlshem flyttade vi väldigt mycket och bytte skola lika ofta. I och med varje flytt var vi tvugna att hitta nya kompisar. Varje flytt medförde en slags ensamhet och utanförskap även om jag inte hade svårt att integrera mig med de redan sammansvetsade tjejgängen.

Den eviga kampen om första plats klingade av men jag och Sebastian hittade ändå inte tillbaka till varandra i sökandet efter tryggheten att ha en bästa vän.

Av olika anledningar är det 5 år sedan Sebastian bröt kontakten med oss och jag saknar honom.

Han är mitt finaste barndomsminne.

Mitt förra inlägg lät lite väl deppigt.

Min nya grej är ju egentligen självdistans. Med en viss mjukhet.

Den här kvällen blev jag bjuden på hur mycket öl jag ville av en kille.

Var det för att jag var 18 år eller bara dösnygg?

Nu sitter jag här igen. Osminkad och i morgonrock, lagomt dekadent på min lediga dag och stirrar på skärmen som jag hoppas ska trolla fram ett välskrivet arbete.

Ju längre in på utbildningen jag kommer, ju mer osäker blir jag på min egen förmåga att prestera.

Jag kan inte skriva längre.

Och det sörjer jag för det är mitt kraftfullaste vapen.