Förra veckan när jag lämnade Elisia hos hennes dagmamma var det strålande sol, slaskig blötsnö och istappar som smälte. Perfekt väder för en nyfiken och levnadsglad treåring som precis fått nya galonbyxor, stövlar och galonvantar. Fredagar är lite speciella, för då byter jag och Kristofer liv. Antingen är det han som blir heltidsförälder eller jag.

Min lilla flicka skuttade glatt ur bilen, hade knappt tid att säga hejdå och sprang till sina kompisar som lekte i en pöl invid bänken där några andra barn satt i solen och drack varm choklad.

Jag ropade till Elisia och hon vände sig om, la huvudet på sned, flinade finurligt som bara hon kan och gav mig en slängpuss. Jag vet inte vad det var, men hela stämningen med vårvärmen och min lilla flicka som är så liten fast ändå så stor, rörde om hela mitt inre. Hennes blick har etsat sig fast på min näthinna och hela den här veckan, när jag längtat efter henne som mest, då har jag tänkt på just den stunden, den millisekunden då vi delade allt med en blick.