Fram till jag var 8 år bodde jag i en lägenhet på Carlshem tillsammans med min mamma och mina bröder. Daniel hade eget rum, jag och Sebastian delade. Vi hade skrivborden mittemot varandra och sov i en våningssäng. Det rådde ingen demokrati i vårat rumsdelande, utan hierarkin utformades genom naturligt urval. Starkast överlever, den svaga sållas bort. För att vinna äran, nöjet och den oemotståndliga första platsen så slogs vi. Jag förlorade alltid men fick sympati av min mamma. Men jag ville inte ha något slags tröstpris och bevis på att jag som tjej automatiskt är den svaga, utan jag ville ha legot, just det legot Sebastian satt och lekte med sina små knubba pojkhänder.

Jag utformade helt enkelt andra överlevnadsstrategier istället och lät Sebastian stå som obesegrad mästare för utanför hemmets lykta dörrar var Sebastian min beskyddare. Han tog mig i hand och gick de två kilometrarna till skolan, knuffade alltid bort grannbarnen som retades och kramade mig alltid när jag var ledsen över mamma.

Åren efter Carlshem flyttade vi väldigt mycket och bytte skola lika ofta. I och med varje flytt var vi tvugna att hitta nya kompisar. Varje flytt medförde en slags ensamhet och utanförskap även om jag inte hade svårt att integrera mig med de redan sammansvetsade tjejgängen.

Den eviga kampen om första plats klingade av men jag och Sebastian hittade ändå inte tillbaka till varandra i sökandet efter tryggheten att ha en bästa vän.

Av olika anledningar är det 5 år sedan Sebastian bröt kontakten med oss och jag saknar honom.

Han är mitt finaste barndomsminne.