Tomas Ledin sjunger Sommaren är kort på radion medan jag trugar i mig en macka med julost och stirrar på min nya adventsljusstake som jag tagit fram och nejlikorna jag och Elisia pysslade med här om kvällen. En tanke dröjer kvar om vi ska sjunga med för att vi tror vi gläds åt att vintern dröjt? Men Ledin har ju rätt, precis som alla tidigare år försvinner sommaren innan den ens har börjat. Att sia om vädret är en central sommarktivitet i det land som mestadels är mörkt.

När jag var ute och reste frågade en australienare mig ’bor du i landet där det är ljust halva året och mörkt resten av halvan?’. Han menade Europa som ett enhetligt land men jag förklarade att det finns en prick på världskartan som benämns Sverige. Han visste inte vad det var för land, men att han hört något om 'Scaninava' och isbjörnar. Medan vi, eller jag i allafall, är ett känslomässigt vrak halva året med sommaren som sikte finns det människor som inte ens vet om vår existens.

I slutet på året, i en början på ett nytt decennium, är jag mitt i utbildningen, mitt på dagen, mitt i staden och mitt i övergången till att känna mig som vuxen. Jag befinner mig i någon slags mittpunktsaktig blandning av början och slut, där paradrätten dukas upp med den osande ångestmarinaden som dragit för länge. Och bredvid den trötta festmåltiden ligger kartan alvedon som sköljs ner med en utgången mjölk, mot en bakgrund av denna tinnitus av oklarhet som får rumsytan att krympa.

Den obalanserade middagen väser ut detta tragikomiska mitt i livet-skämt som en lungsjuk.

Jag gick längs stranden med lätta barnfötter bredvid min pappa. Benen var brunbrända, hårstråna var solblekta och låg som tunt dun över mina smalben. Mina fotsulor färgades vita av mjölet som återstod på stenarna när det grekiska havet sakta avdunstade i sensommarvärmen. Min pappa var inte särskilt lång eller reslig men i min hand rymdes hela hans tumme. Han gick med långsamma steg, sandalerna i handen och solnedgången vilade på hans raka profil. Han berättade för mig att vi alla på jorden delar samma måne och jag lovade att titta på månen när jag saknade honom. Han lovade att göra detsamma.

Mitt sjuåriga jag förundrades över att det är precis såhär min pappa såg ut samtidigt som en svag doft av svett och Jean Paul Gaultier stack i mina näsborrar medan vi promenerade längs strandkanten. Jag studerade hans anletsdrag i hemlighet och letade efter detaljer i hans ansikte som liknade mina: han hade svart yvigt hår, rak näsa och grönbruna ögon där ena ögat hade ett ärr rakt över iris. Jag såg ut precis tvärt om. Förutom ögonen som är det enda som avslöjar mitt påbrå.

Jag kommer ihåg att jag tyckte att min pappa såg ut som en prins i den grekiska mytologin, dock en nutida version med kaffebruna tänder och ett paket Gauloises 40-pack i skjortfickan.

Ända sedan jag var barn infinner sig samma känsla när jag åker till Grekland. Jag går på samma gator jag sprang på som barn, njuter av maten min farmor omsorgsfullt tilllagar i flera timmar, fylls av doften av färska örter på fönsterkarmen, promenerar på den lokala fruktmarknaden, bränner fötterna på het asfalt där dammet virvlar upp av minsta vindpust, omges av cigarettrök och varm avgasfylld atenluft som bränner i näsan.

Men jag undrar ibland vem jag hade varit om jag var född och uppvuxen i Grekland. Tänk om mamma hade gått med på att föda ett barn till på det kommunala sjukhuset i Aten, där nyförlösta mödrar sövdes ner efter förlossningen och inte fick amma sin nyfödda. Jag förstår att hon ville föda hemma där vården är behagligare och barnbidrag är en självklarhet. Men vem hade jag varit? Hade jag fått barn när jag var tjugo? Hade jag läst på Universitetet? Hade jag kunnat prata svenska? Hade den grekiska mentaliteten gjort mig till någon annan? Hade jag drabbats av depressioner? Hade de starka familjebanden befriat mig från oket att behöva passa in för att ha existensberättigande?

Ikväll lyser månen som en glödlampa på himlen.

Jag läste en artikel som handlade om vården av psykiskt sjuka där diskussionens tyngdpunkt låg på det hårda normalitetstrycket i Sverige som sätter oss alla på en mental prövning. Mina tankar samlas kring det faktum att medan vi strävar efter en individualism och skyr konformitet, finns en överkänslighet mot människor som bryter mot de osynliga normerna.

Jag reagerade på att det inte är de klassiska psykiatriska sjukdomarna som ökar utan den ohälsa som kommer ur vår bristande förmåga att kunna leva upp till våra egna och samhällets ideal. De människor som drabbas är de som hamnar utanför samhällets normala dygnsrytm. En fråga jag ställer mig när jag läst färdigt artikeln är: Kan vården inte laga dem som samhället gör trasiga för att vi har en rådande bild av hälsa som inte är realistisk?

De tidiga septemberdagarna har alla varit värda sin vikt i nedsinglande höstlöv tänker när jag tittar ut i mörkret. Och som allas outbytliga livsdagar medför den ett budskap, alltid detsamma, strax under den himmelska hudytan: Denna dag, som alla andra dagar, är bara en i ledet.

Var god stig längre fram!

A tribute to Beccs

En vän sa till mig "Relationer med de vi älskar och bryr oss om som mest är bland det svåraste att hantera" när vi pratade om en händelse som färgat mycket av min vardag de senaste veckorna. Ja, jo, tänkte jag och tyckte inte att det var någon direkt världsnyhet men tittade ändå ner i golvet för att inte möta hennes blick.

Senare samma dag satt jag i köket och rensade lillans mapp som hennes pappa gjorde i ordning när hon var alldeles färsk. Jag vet inte vad jag var ute efter, men jag tror att jag letade efter den förväntansfulla känslan som nybliven mamma, innan man stött på kolik, födoämnesallergier, sömnlösa nätter, försäkringskassan, vardagen med studier och jobb, dålig ekonomi, depressioner och separationer.

Allt möjligt fanns där, infoblad från BB, foldrar om hur både mamma och barn sover gott, flera foldrar om barnmat och välkomstkort från lillans första dagis. Mitt bland allt bråte låg två små kuvert som var adresserade julen 2007 från min käraste Beccs. I ett av dem stod det:

"Du skrattar så fint

och jag tycker om din förmåga att låta vardagen glittra av dess små detaljer.

Men ibland tycker jag att livet har kastat dig för hårt in i betongväggarna.

På löpande band, men ojämna band, så du aldrig fått en chans att ta emot med händerna.

Men oavsett när, var, hur och varför så har jag hört att det alltid finns en morgondag.
Ring mig så tror vi på den tillsammans."

Precis där och då behövde jag påminnelsen om vänskap som grundar sig på den där ömma klarheten. En påminnelse som legat gömd bland papper om att ensam är stark. Men att förståelse, kommunikation och ömsesidig kärlek är födan för att göda fram välmående relationer som är nödvändiga för vår överlevnad. Genom att påminna varandra hjälper vi varandra att inte snubbla över de små betydande ögonblicken i våra liv medan vi stirrar oss blinda på det som gör, eller har gjort, oss ledsna.

Funderingar om relationer och gemenskap, som vi är så beroende av, upptar mina tankar den kvällen.
För vad är det i gemenskapen som lindrar oss? Är det spegling, kanalisering, normalisering eller faktiskt solidaritet?

Känslans (o)intelligens # 2

En återkommande stillbild av ett ögonblick där världen fortsätter utanför dörren; Genom en springa i fönstret hörs dova ljud från gatan, dämpad musik i bakgrunden från utmattade högtalare letar sig genom rummet, fuktig luft och sparsam belysning i den trånga lägenheten komprimerar kvadratmeterna, gårdagens juice och halvätna mackor etablerar sig i ett sammanfogat och organiserat kaos i det kvava utrymmet med stävjad sinnesstämning.
Bländande och skimrande spår på ytan av rosiga kinder som gömmer sig under täcket. Två nyfikna ögon som möter två tårfyllda ögon, en varm kropp som söker sig till en svalkande kropp, där komplementfärgerna breder sig ut över sängen och skuggar varandras ansikten. Ett minne, en fantasi. Drömmen blir till verklighet och verkligheten till dröm när sanning och fantasi tänjer på gränserna.

Villkorslös kärlek.

Jag cyklade hem från jobbet idag med annalkande sommarlökar under armarna. Jag hade för varma kläder, så klart. Juli vill inte bestämma sig, men jag tycker det är dags. Vädermässigt alltså. Annars trivs vi, jag och juli, rätt bra tillsammans. Vi har hittat ett bra häng tror jag, vi tar dagen som den kommer, vilket verkar vara nyckeln till mitt hjärta.

Elisia berättade om sin favoritmacka idag: Rostade mackor med frön, ost och smör. Hon hade en väldig inlevelse när hon berättade om hur man måste skära bort kanterna och göra ost-rullar. Helt plötsligt pratade vi om hennes deprimerade gosedjur som tvångsflyttat från tältet (som ska ner i källarn mot de boendes vilja) till hyllan ovanför hennes säng. Elisia stängde in sig i ren protest i tältet för att demonstrera sin starka vilja när jag och min mamma försökte vräka de 105 hyresgästerna.

Jag förklarade för ett par tårögda ögon och en darrig läpp att det är bättre för allas leverne att det där gamla tältet rivs och att hyllan är ett bra ställe att flytta till.

Men jag är en ren jävla lögnare. Tältet är i vägen, så enkelt är det. Och vissa av gosedjuren fick flytta in i en svart sopsäck, men den bortsmugglingen skedde bakom lykta dörrar.

Det som ändå är det fina med det hela är att det som var så hjärtskärande ena dagen är bortglömt nästa dag, att hon ser möjligheter istället för omöjligheter. För helt plötsligt fick hon ett rum där det finns fritt utrymme att dansa pruttdansen till Arne Alligator utan att snubbla över ett stort tält!

Jag sitter och läser tidningen Vasaplan med Annika Norlin på omslaget. Jag hoppar nästan direkt till intervjun med henne och hatälskar stycket där hon säger att hon skriver för att få reda på vad hon tänker. Kanske är just den skoningslösa och ohämmade uppfattningen, eller bilden av sitt eget tankemönster och känsloliv, så enkel som hon beskriver? Att man bara vill få reda på vad man tänker? Jaha. Så enkelt var det!

Som jag har funderat.

Min inspiration

Rebecca

Min mamma

När ölen spätt ut omdömet och dängt ner ljugmuren får alla fula sanningar fritt spelrum.

Vem vill du va?

Jag tänker mig en strand, en båt, några öl, en eld, en trubadur, en solnedgång, en tidig morgon med dagg i gräset, som den finaste stunden i mitt liv. Mitt fiktiva liv där åren innan aldrig har hänt, där jag växte upp på en ö, avskärmad från omvärlden. Där jag älskade att kånka mina ica-kassar tre kilometer till den ombonade stugan jag gjort till ett gemytligt hem.

För jag tror jag är världsmästare i att tänka "tänk om..?"-tankar. Ångra saker, älta saker och önska att jag valde den andra vägen istället för den jag famlar omkring på nu. Jag tycker inte om den sidan hos mig själv för det krånglar oftast bara till det. Men jag önskar att jag var lite som Hanna. För hon har bott på en ö i Hällnäs i en gemytlig stuga och överbefolkas inte av tänk-om-tankar.

Jag tror att en ö gör alla gott. Oavsett om ön ser ut som ett vardagsrum, ett sommartorp eller en fläckig gräsplätt.

En huvudled mynnar ut i en högerregel, vem är det som har företräde? Ska man inte kunna trafikreglerna när man har körkort? Efter förvirringen fortsätter jag på samma gata som jag färdats på så många gånger förut, tittar inte på omgivningen som är så bekant att inga fasader som börjat förtvina, inga träd som gallrats bort och inga utnötta parkbänkar som tinat fram får uppmärksamhet. För jag är för upptagen med mitt eget, har för bråttom framåt. Så bråttom att jag nästan krockar med detaljer jag inte vill lägga märke till. Så upptagen med mitt eget att omgivningen jag försöker skapa om i mitt huvud krockar med mig.

Men jag landade tryggt och säkert. För jag färdas på moln.

Susannas tillägnar en låt till mig kl 03.35

Lyssna å njut!

Såhär tänker jag mig och elisia.

Känslans (o)intelligens # 1

Eftersom jag funderar mycket på det här med känslans intelligens kontra tankens intelligens förkovrar jag mig i kopiösa mängder litteratur i det ämnet. Jag vet inte om jag blir så mycket klokare. Egentligen. Medan tanken överrumplar känslan med inkräktande hjärnspöken smider känslan i sin tur planer på att ta över hjärnan, ja rent utav överbefolka den med kloka och okloka känslostormar för att sedan kunna överanalysera i maskopi med varandra.

Poängen, funderar jag, är att skapa kaos. Världen skapades ju av kaos - om man tror på Big Bang.

Jag tror nog inte på någonting övermäktigt. Att tro att vi människor är små frön som såddes i den skållheta magman som segt och eländigt beklädde jorden är ju bara dumt. Jag menar, vem tror det? Kanske den som har fått ett knäpp i hjärnan för att känslan och tanken bråkar om vem som ska få överta tronen. Enklast vore ju att vara neutral. Avskeda dom små jävlarna som inte kan komma överens och hålla sams. Men det tillståndet kanske nås, alltså det neutrala, när känslan och tanken krigat så länge att någon av dom vevar med fredsflaggan. Förlorarn möter sitt egna Narnia när den sjunker ner i den glåpande magman i fasansfulla smärtor.

Frågan är ju bara vem av dem som ger upp först. Den enträgna eller den envisa?

Kanske hinner hjärtat som har fått ta alla smällar kollapsa först.

Ögonen är blanka, min hy är grå för sömnen är försvunnen,

Jag hör mig själv prata men i spegeln rör sig inte munnen

och när jag inte längre känner igen den jag ser

undrar jag varför det elaka onda låter mig utstå om mer?

Kanske kan något nytt,

något fint något utbytt,

bleka det som föder mitt gråa hölje

För, vad tjänar det till att på obestämd tid slå min spegelbild följe?

Jag var på väg till en spelning för lite mer än två år sedan med några av mina käraste vänner. Det var svinkallt i slutet på Januari och jag hade en för kall jacka och för kalla skor. Jag minns att jag tänkte på det mamma brukade säga när jag var liten "Vill man vara fin, får man lida pin!" och förträngde mina stelfrusna tår. Jag upptäckte när vi kom fram till Verket att jag hade glömt min börs och gick motvilligt tillbaka till Balders. Det var stängt. Jag blev tvärless och helt plötsligt hörde jag mina tår som grinade nere i skorna att de ville gå hem. Hanna flinade och sa "Kom! Det här blir kul"

Vad jag vill ha sagt med just den här kvällen är att när man börjar bena i händelser som är en direkt avspegling på där man befinner sig nu, uppenbarar sig alltid små avgörande ögonblick man inte såg just när det hände. För, medan mina fötter tinade till liv, hände det någonting magiskt i den trånga lokalen med lågt tak. Jag stod och trängdes i ett svettigt folkhav och lyssnade till kvicka texter med musiken dunkandes i kroppen. Publiken brölade entusiastiskt när det regnade systemkassar med öl över dem från scenen. Där stod jag i mitten och fascinerades över en detalj som jag efter den där kvällen alltid sett som min. Idag, när jag tänker på Hannas flin, förstår jag att hon hade någonting i görningen. Dock är det som var så magiskt oerhört långt borta i jämförelse där jag befinner mig idag. Istället känns det bara tragiskt. För varma minnen suddas ut när det som följer efteråt inte håller dem vid liv.

Idag hade jag fått en kommentar på min mail från en okänd läsare som skrev

"Det lilla jag vet om dig Sandra är att du verkar vara en jätte fin mamma. Vi har några gemensamma kompisar och när vi träffas är du alltid så glad och trevlig. Och snygg ;) Men därför blir jag chockad när jag läste ditt sista inlägg och berörd på samma gång för att det var ärligt skrivet. Jag brukar läsa din blogg för att du alltid målar upp fina bilder i min skalle och i mina ögon blir du bara mer och mer intressant. Keep it up! Hälsningar//J"

Tänka sig... Jag blev generad! Generad över att jag lämnar ut mig själv till okänd mark när jag egentligen bara självömkade i vad jag trodde var min egna lilla bubbla.

Jag vill förtydliga att jag inte har det dåligt ställt, inte socialt ställt i allafall. Ekonomiskt ställt är en annan sak. Jag har en mamma och utökad familj med Elisias pappa, farmor, Micke och resten av den svanströmska klanen och vänner som uttryckligen haft jour för min skull.

Men när jag inte riktigt befinner mig i fas med mig själv, känner jag att jag bara överlever vardagen istället för att leva den vilket resulterar i en tyst kamp mot mig själv med att hitta glimtarna som gör det drägligt. Nu låter jag lika självömkande som igår! Men medan jag simmar runt lite i min hög ett tag till, tänker jag att det inte är omöjligt att hitta nånting vettigt där med. Det har ju ändå börjat töa ute.

Det tar 3 minuter att gå hem till min mamma. Under dom minuterna hann alla mina tankar om ett normalt familjeliv utspela sig. Jag såg ett par som kivades på en balkong om vem som skulle sköta grillen och flinade retfullt till varandra. När jag vände bort blicken stod en småbarnsfamilj och försökte fösa in ungar och matkassar innanför porten. Medan de småbråkades på sina småttingar slängde de ömma blickar på varandra. Jag tittade på min dotter som släpade sina alldeles förstora gummistövlar efter sig och kramade hennes varma lilla hand.

När jag kom hem till mamma satte jag mig på kökssoffan och kände mig helt dränerad på positiv energi. Mamma serverade mig nybryggt kaffe och återberättade vad hon och Gro samtalat om under deras grekiska afton. Mamma skrattade, verkade lycklig och tog en klunk vin ur sitt glas och log när hon ställde ner det. Jag tror inte hon märkte hur jag tittade på henne och förundrades över vilken fantastisk mamma jag har och samtidigt sjönk djupare i min nedstämdhet.

Det är lätt att tycka att man aldrig duger eller klarar av någonting när man står öga mot öga med en motgång som klonar sig själv till hundra motgångar. Man väjer åt samma håll, smäller i hop i en krock och ligger tillslut nedbruten i en hög av självömkande. Det är då fantastiska mammor finns till.

En fantastisk mamma. Vad definierar en fantastisk mamma?

Min mamma tagit sig igenom många motgångar och klarat vissa bättre och vissa sämre. Det som är det fantastiska med henne är att hon utifrån sina misstag blivit starkare och försökt reparera det som blivit skadat. Det ser jag varje gång hon är med Elisia. Och varje gång jag kommer hem till henne och är självömkande för då behövs inga ord, då är jag bara hennes dotter som behöver sin mamma. Och en kopp kaffe.

...Och såhär känner jag mig idag.

I motljus med medvind

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

"Jag kan identifiera mig med det Jennifer visar för Simon. Hur hon ritar en cirkel med sina fingrar och säger att längst upp, där är hon som mest olycklig men med tiden känns det bättre. Sen när hon tagit sig dit, där hon är som lyckligast, kan vad som helst göra att hon tippar över till att bli som mest olycklig igen. För mig är det som en förklaring på hur jag själv fungerar, att jag förstod hur nära lycka och olycka egentligen befinner sig varann. För de k ä n n s ju så otroligt långt ifrån varandra? För när man väl är lycklig tror man aldrig att man kan bli sådär olycklig som man varit tidigare och vice versa."

Gud vad jag älskade min prinsessklänning när jag var liten! Jag kan verkligen minnas hur fantastiskt fin jag tyckte att jag var. Nästan så fin att jag fick gåshud. Tänka sig att man kan vara så förälskad i sig själv att man får gåshud. Märkligt. Faktiskt jätteego när jag tänker efter!

Men om vi bortser från min prinsessklänningfetish och kollar på likheterna mellan mig och Elisia så är dom ganska slående va? Sneda greksameögon och råttfärgat hår. Fantastiska gener!

Det är konstigt att titta på Elisia och se sig själv. Inte bara till utseendet utan även till hennes sätt att vara på. Sen är det ju bara roligt att hon dessutom avgudar prinsessklänningar och andra utsmyckningar lika mycket som jag gjorde, ÄVEN fast jag försöker tänka föräldraaktigt och samhällsmedvetet ur ett genusanalytiskt perspektiv och inte forma henne efter vad som är kvinnligt och manligt. Hon gillar faktiskt sin byggarebob-tröja också så helt misslyckad känner jag mig inte med att avkoda idealen.

Dagens intressepil:

Idag hittade jag en realåda på Ica som jag började gräva runt i. Bland alla saker hittade jag en äggklocka. Den var i rosa plast och rätt ful. Dessutom stod det på den "Jag ringer tills du hör mig"

Ha! Vilken grej, tänkte jag och tyckte genast att det var en helt fantastisk äggklocka.

Förra veckan när jag lämnade Elisia hos hennes dagmamma var det strålande sol, slaskig blötsnö och istappar som smälte. Perfekt väder för en nyfiken och levnadsglad treåring som precis fått nya galonbyxor, stövlar och galonvantar. Fredagar är lite speciella, för då byter jag och Kristofer liv. Antingen är det han som blir heltidsförälder eller jag.

Min lilla flicka skuttade glatt ur bilen, hade knappt tid att säga hejdå och sprang till sina kompisar som lekte i en pöl invid bänken där några andra barn satt i solen och drack varm choklad.

Jag ropade till Elisia och hon vände sig om, la huvudet på sned, flinade finurligt som bara hon kan och gav mig en slängpuss. Jag vet inte vad det var, men hela stämningen med vårvärmen och min lilla flicka som är så liten fast ändå så stor, rörde om hela mitt inre. Hennes blick har etsat sig fast på min näthinna och hela den här veckan, när jag längtat efter henne som mest, då har jag tänkt på just den stunden, den millisekunden då vi delade allt med en blick.

Fram till jag var 8 år bodde jag i en lägenhet på Carlshem tillsammans med min mamma och mina bröder. Daniel hade eget rum, jag och Sebastian delade. Vi hade skrivborden mittemot varandra och sov i en våningssäng. Det rådde ingen demokrati i vårat rumsdelande, utan hierarkin utformades genom naturligt urval. Starkast överlever, den svaga sållas bort. För att vinna äran, nöjet och den oemotståndliga första platsen så slogs vi. Jag förlorade alltid men fick sympati av min mamma. Men jag ville inte ha något slags tröstpris och bevis på att jag som tjej automatiskt är den svaga, utan jag ville ha legot, just det legot Sebastian satt och lekte med sina små knubba pojkhänder.

Jag utformade helt enkelt andra överlevnadsstrategier istället och lät Sebastian stå som obesegrad mästare för utanför hemmets lykta dörrar var Sebastian min beskyddare. Han tog mig i hand och gick de två kilometrarna till skolan, knuffade alltid bort grannbarnen som retades och kramade mig alltid när jag var ledsen över mamma.

Åren efter Carlshem flyttade vi väldigt mycket och bytte skola lika ofta. I och med varje flytt var vi tvugna att hitta nya kompisar. Varje flytt medförde en slags ensamhet och utanförskap även om jag inte hade svårt att integrera mig med de redan sammansvetsade tjejgängen.

Den eviga kampen om första plats klingade av men jag och Sebastian hittade ändå inte tillbaka till varandra i sökandet efter tryggheten att ha en bästa vän.

Av olika anledningar är det 5 år sedan Sebastian bröt kontakten med oss och jag saknar honom.

Han är mitt finaste barndomsminne.

Mitt förra inlägg lät lite väl deppigt.

Min nya grej är ju egentligen självdistans. Med en viss mjukhet.

Den här kvällen blev jag bjuden på hur mycket öl jag ville av en kille.

Var det för att jag var 18 år eller bara dösnygg?

Nu sitter jag här igen. Osminkad och i morgonrock, lagomt dekadent på min lediga dag och stirrar på skärmen som jag hoppas ska trolla fram ett välskrivet arbete.

Ju längre in på utbildningen jag kommer, ju mer osäker blir jag på min egen förmåga att prestera.

Jag kan inte skriva längre.

Och det sörjer jag för det är mitt kraftfullaste vapen.

dröm #1

Här om natten drömde jag att det fanns två rullband på den ica-butik jag befann mig på.

Den ena rullade matvaror precis som ett rullband ska göra medan det andra grenade av neråt mot ett mörkt hål vid sidan om kassörskan. Ovanför hålet stod det: "Borttransport till Östeuropa". Jag tog sats och kastade mig ner för rullbandet som jag inte visste vart det ledde. Jag landade mjukt i en dunkel lagerlokal och längs med väggarna stod flera containers och sopsäckar. Cementgolvet vilade under ett dammtäcke och jag korsade golvet mot en dörr som stod på glänt. Utanför lagerlokalen snöade det och en öde parkering lystes upp av gatulyktor. Då gick det upp för mig att det skedde grova grejer här! Unga tjejer smugglades ur landet från den här parkeringen! Paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och jag började kuta över parkeringen. Peter kom rusandes efter mig, tog tag i min jacka och sa "Vad du än gör, skrik inte titta för utlänningarna kommer tro att du skriker fitta!" samtidigt som vi fick syn på ett gäng män nedanför en liten sluttning. De stod och hängde runt en liten vit volkswagen och när de fick syn på oss slängde dom sina cigaretter, pratade ilsket med varandra och kastade sig in i bilen. Jag och Peter började springa, rumlade ner för sluttningen för att ta oss ner till vägen. Väl framme möttes vi och Peter började springa, han sick-sackade över sluttningen innan han tog sig upp till parkeringen igen. Jag bad för mitt liv att jag inte ville dö men utlänningarna trodde jag sa att jag vill blö! Panik! Jag försökte förklara att jag inte alls ville blö och inte heller dö! Peter hade hunnit långt bort men jag såg honom titta mot mitt håll. Jag lyckades ta mig loss och springa därifrån, ungefär i stil med Sian Welch. Jag ringde polisen och berättade vad som höll på att hända, att jag skulle skickas som ett paket till östeuropa. Jag fick ett trött svar tillbaka att grannarna redan har ringt och att polisen var på väg. Då försökte jag ge kvinnan på andra sidan luren den vita volkswagens regnummer och bokstaverade "D..I...R...E" men hon var totalt ointresserad av at hjälpa mig och suckade högljutt när jag försökte bokstavera en gång till.

Jag vaknade mitt i tumultet av en stor blöt pöl på kudden. Mina kinder var genomvåta och hjärtat klappade på i full fart.

...Min första tanke var att Peter inte direkt var en räddare i nöden!

Sommarlängtan.

Igår när jag skulle göra Spanakopita upptäckte jag hur mycket det är som fattas ur mitt kök. Jag hade inga penslar, inga slevar, inga knivar... Jag svävade mellan att vara lätt till oerhört irriterad medan jag doppade papper, istället för penslar, i smält smör. Jag strök häftigt över filodegsplattorna och bad min kreation sedan om förlåtelse för att jag inte hade tillagat den med kärlek. Men den blev förbannat god. Jävlar vad god den blev!

Imorse vaknade jag klockan 8. Svor lite åt klockan, lite åt illamåendet som trängde sig på och började städa. Jag var svinarg när jag städade, lyssnade på hög musik och ignorerade att jag hade grannar. När jag var färdig började jag tänka på varför jag var arg... Svaret fick såklart sin förklaring av att jag har ett väldigt livat undermedvetande. Jag drömmer sjuka, orealistiska saker men som känns så verkliga att jag har svårt att avgöra om det är dröm eller verklighet.

I natt hade jag drömt att jag hade 40 kilo packning på ryggen och var tvungen att gå 711 trappor runt ett hus. Det var en tävling som jag inte hade gått med på att delta i men tydligen hade jag inget val. Lisa hade också packning men hon hade finväskan med sig. Sen blev hon less på trapporna så jag fick binda henne runt min midja och därmed även bära upp henne för dessa 711 trappor. Jag slet, kånkade, pustade, stönade, svor och för varje trappa jag klarade av blev det värre för jag var tvungen att plocka på mig ännu mer saker. En dammsugare, en säng, en skurhink.... I drömmen såg jag ut som en levande soptipp.

Inte undra på att jag var sur när jag vaknade....

Förslag på vinteraktiviteter #1

Om ni tycker vintern är lika tråkig som jag kan man ju alltid drömma sig tillbaka till 90-talet, låna ut dina gamla glasögon till ditt lättroade barn eller dra på er fula....badmössor.

Puss till Hanna och Lisa.