Igår när jag skulle göra Spanakopita upptäckte jag hur mycket det är som fattas ur mitt kök. Jag hade inga penslar, inga slevar, inga knivar... Jag svävade mellan att vara lätt till oerhört irriterad medan jag doppade papper, istället för penslar, i smält smör. Jag strök häftigt över filodegsplattorna och bad min kreation sedan om förlåtelse för att jag inte hade tillagat den med kärlek. Men den blev förbannat god. Jävlar vad god den blev!

Imorse vaknade jag klockan 8. Svor lite åt klockan, lite åt illamåendet som trängde sig på och började städa. Jag var svinarg när jag städade, lyssnade på hög musik och ignorerade att jag hade grannar. När jag var färdig började jag tänka på varför jag var arg... Svaret fick såklart sin förklaring av att jag har ett väldigt livat undermedvetande. Jag drömmer sjuka, orealistiska saker men som känns så verkliga att jag har svårt att avgöra om det är dröm eller verklighet.

I natt hade jag drömt att jag hade 40 kilo packning på ryggen och var tvungen att gå 711 trappor runt ett hus. Det var en tävling som jag inte hade gått med på att delta i men tydligen hade jag inget val. Lisa hade också packning men hon hade finväskan med sig. Sen blev hon less på trapporna så jag fick binda henne runt min midja och därmed även bära upp henne för dessa 711 trappor. Jag slet, kånkade, pustade, stönade, svor och för varje trappa jag klarade av blev det värre för jag var tvungen att plocka på mig ännu mer saker. En dammsugare, en säng, en skurhink.... I drömmen såg jag ut som en levande soptipp.

Inte undra på att jag var sur när jag vaknade....