Jag kliver upp, är frusen, går in på toaletten och tittar mig i spegeln. Lite blekare, ganska nyvaken, väldigt utmattad. Jag somnar nästan ståendes i duschen, pendlar mellan dröm och verklighet, och kommer knappt ihåg att jag klädde på mig och gick ut genom dörren. Det är chocken som väcker mig när jag möter vinterkylan och det är mörkret som återigen söver mig och tar mig till drömmarna. På avdelningen pratar alla med mig; Sandra, kom hit! Tar du ett venprov? Sandra! kan du hämta EKG-apparaten? Sandra! Sandra! Sandra!
Vardagen har ställts upp och ner och har satt mig på prov.