Jag och Daniel besökte morfar på bårhuset. Visste inte riktigt vad jag väntade mig men jag förstod det direkt jag såg honom. Jag blundade och drog fingrarna över hans arm och försökte låtsas att han bara låg och spände sig. Men han låg inte och spände musklerna, han var likstel och iskall fast huden var fortfarande len. Den som säger att den som är död ser ut att sova har bara sett det på film för det här var något helt annat. Hans ena öga var halvöppet och munnen likaså, pannan var en aningen rynkad - som om han funderade på någonting i samma sekund som han dog - men det fanns ingen lyster. Den som sover har fortfarande lyster, inte den som är död! Det fanns ingenting kvar av honom och det gjorde mig upprörd. Han såg bara ut som en vaxdocka.

Jag gick och la mig med Elisia i bäddsoffan nere i källaren. Min moster, morbror, kusiner och bror satt och pratade med mormor och mamma i köket. Jag var helt tömd på tårar och klarade inte av att höra mormor gråta mer så jag vek undan. Jag vaknade ur konstiga drömmar flera gånger men lyckades ändå få ihop fjorton timmar under täcket. Under två täcken till och med eftersom det är en ny istid nere i källaren i mormor och morfars hus.