Känslan påminner mig om min första förälskelse och för mig osökt tillbaka till -94 då jag inte fick sitta i fred på mitt rum och förstrött titta ut genom fönstret, hopplöst förälskad i den snyggaste killen i klassen och totalt förlorad i kärleksfyllda drömmar, utan att min störiga storebror som jag delade rum med skulle inkräkta på mitt privatliv där jag mestadels befann migg i ett drömlikt suktande. Om man på den tiden hade slagit upp "repa i skiva" i nationalencyklopedin hade man fått upp en bild på Sebastian med snagg, lugg och glugg som aldrig ger sig utan fortsätter retas tills man börjar grina och ropar på mamma att man aldrig kan få vara kär i fred.



Hopplöst förälskad...
Nu är jag hoppfull och förälskad.
och delar inte längre rum med min bror.