Sport är nog det jag inte ägnar en enda sekund av mitt liv åt. Varken att titta på eller utföra själv. (promenader räknas inte som sport, så mycket har jag iallafall förstått, det är bara en själslig hälsokur och ett försök att bibehålla vikten utan att träna)
Vissa delar av mitt liv är mig helt enkelt bara totalt egala.

Men resten av delarna i mitt liv, som tycks färga allt runtomkring mig och inom mig, är så dramatiska. De tycks alltid blåsas upp till abnorma proportioner och får mig mer än ofta att handlöst falla. Känslorna styr mig, leder mig inte alltid rätt med
gränslöst granskande, analyserande och ett oändligt frågande "tänk om.." då det inte blev som jag drömde om.
Samtidigt ger adrenalinkicken mig en sådan känsla att jag lever då det råder rusningstrafik av känslor mellan hjärtat och hjärnan.

Även om jag ibland undrar om mitt grubblande snarare stjälper än hjälper så kan jag inte göra annat än att erkänna att jag njuter lite av att knarka känslostormarna som bryter ut med jämna mellanrum.