Det är ju så fint med sommar och med ledighet. Med ledigheten följer sena mornar, slöa dagar och konstigt trötthet som föds av att inte göra något kraftansträngande. För det är ju det, tärande på krafterna att inte göra någonting. Så började jag jobba igen, närmare bestämt för två veckor sedan, och jag som älskar att sova men som är dålig på att komma i säng är en vandrande vålnad där jag släpar fötterna efter mig i korridorerna och plockar upp tanter och gubbar som ska upp och få frukost och sina mediciner. Personalen springer om varandra med tvätt och soppåsar, stökar fram i köket, städar undan stöket, lägger de som är trötta, följer de som vill se på nyhetsmorgon och låser sedan dörrarna till köket. Sen går tiden sakta... Tiden står stilla fastän vi spelar fia med knuff, pratar om ungdomens ljuvliga dar och donar på med resten av sysslorna. Jag vet inte varför det går så sakta, kanske för att hjärtat och hjärnan befinner sig någon annanstans, kanske för att jag längtar bort fastän jag älskar att vara där jag befinner mig nu. Men det är ju det fina med att drömma - att fötterna som släpar sakta lyfter från marken och när jag slutar för dagen svävar jag på moln hem igen.