Minnesbilderna kommer vällande och slåss om min uppmärksamhet. Jag minns det som i en återspegling, inte den ursprungliga händelsen, utan märkliga tillbakablickar från mina familjemiddagar bestående av snabba hej och mammas försök till samtal om dagen. Kanske ger denna liksom veckade process utrymme för något slags förstående av det obegripliga. Jag vet faktiskt inte. Men det är mina egna tankar, igångsatta av familjemiddagen hos dina föräldrar, det totala välkomnandet av mig och Elisia och sammansvetsningen av er som familj, som fyller mig. I viss mån så stämmer det väl att man inte kan sakna nånting man aldrig haft men det blir så påtagligt att jag faktiskt fortfarande önskar att det hade varit annorlunda.