Min morfar är på helspänn av någon outgrundlig anledning. Han stänger av hörselapparaten med små rörelser för att mormor inte ska se att han gör det. "Det är ryssar överallt!" utbrister han med munnen full med halvtuggad skorpa. Mormor står lutad över spisen och tillagar Borsjtj och beklagar sig att nästa år, då har hon allt varit gift med morfar i 60 år. Hon rör om i grytan med bestämda rörelser, lutad på ena armen (som hon alltid gör när hon blir upprörd) och lugnar ner sig bara för att låta känslorna svalla över någon minut senare när morfar tar på sig pannlampan för att gå ner i garaget. Mormor lyfter handen i en väldig gest. Svär. Men morfar har inte bara stängt av hörselapparaten, han har lämnat den på köksbordet bara för att mormor ska se den liggandes där och irritera henne ännu mer. När hon gör sig redo att gå efter honom är han redan halvvägs ner i källaren på stolhissen. Han flinar och tänder pannlampan. Han hör ju ändå ingenting.