Jag var inne på en liten pittoresk bokhandel idag. När jag gick mellan hyllorna såg jag en kvinna som verkade leta efter någonting särskilt. Vi började prata och tydligen så letade vi efter samma bok.
Det var en liten vinpinad kvinna i obestämbar ålder och hon påminde om en fjällbjörk där hon stod lite lutad mot en hylla: knotig och senig men kompakt. Hon tycktes vara omgiven av en solitär beslutsamhet, som om hon mötte världen med ihopbitna käkar. Det framgick inte mycket av henne trots våran långa pratstund men hon var från någon av baltstaterna. Jag blev dock aldrig riktigt klar över vilken.
Jag såg på en kalender som hängde på väggen att det var den 9e juli. Med en lätt suck kramade jag boken jag så länge letat efter och tänkte att jag aldrig hade trott, för ett år sen, att det skulle gå ett helt år innan rörligheten kom tillbaka. Kanske är ett år den organiska tidsrymden sorg kräver för att komma på plats. Vi kanske måste gå igenom en hel årscykel för att börja inse att livet aldrig kommer att bli som det har varit, men att det kan fortsätta.
När jag tänker tillbaka på den dagen, för ett år sen, då jag stod ute på bakgården i det klara solskenet känns det absurt. Min totala avsaknad av onda aningar får mig att inte vilja tänka på det längre. Min glada förväntan förefaller nästan grotesk. Men då, innan jag förstod att mycket skulle slås till spillror och det skulle bli ett tungt år framför mig, så stod jag där på gräsmattan med Elisia i famnen och jag tror faktiskt att jag var lycklig.