Jag förmodar mig inte riktigt att lära Elisia grekiska. Kanske för att utgöra en barriär mot det förflutna. Min mamma kanske hade samma anledning att aldrig lära mig grekiska heller. Det fullständiga uppgivandet av det språk som tillhör min historia hugger av kommunikationerna med dom som utgör den andra halvan av mig. Mitt liv har byggts utan någon egentlig historia, som att den finns där men inte riktigt berättats rätt. Det här, mitt fysiska hem, det enda permanenta hem jag någonsin skapat är ändå bara tillfälligt. Samtidigt så blir det klart synligt på samma sätt man lär sig ett nytt språk som vuxen: begripligt, vackert, men ändå inte helt mitt.