När jag var liten skrev jag dagbok jämt om allt runtomkring mig. Det fanns dock aldrig någon röd tråd även om jag fyllde alla raderna till bredden fyra gånger om dagen. När jag var nio år var jag oftast kär i Simon men svagheten för Adam tog ibland överhand och då handlade de kommande 7 kapitlen (ja, jag skrev kapitel) om honom.

Idag törs jag inte öppna mina dammiga, nerpackade dagböcker. Dom finns uppe på vinden hemma hos mamma bland alla mina andra saker från barndomen. Det ligger något ångestfyllt över att i nutid återuppleva minnen som bleknat med åren. Det som återstår är fragment som istället ersatts av en konstant känsla att... det faktiskt gick bra trots allt. Och jag behöver inga detaljer.

Men så kommer mina svaga stunder. När jag är kall och frusen för att elementen snålar med värme, kylskåpet är tomt och Elisia snart har varit borta i en vecka hos sin pappa. Då vaknar självömkan till liv, sträcker på sig och breder ut sig över soffan. Knuffar mina skolböcker åt sidan, bryter av mina överstrykningspennor och river sönder mina papper för att nu är det dags att tröstäta naturgodis och bli sentimental.

När jag blir sentimental är det främst två saker som kan få mig att stortjuta

1. Resan jag gjorde med Alex till Australien sommaren 2006

2. Som en följd av Australien, självklart min produkt av resan: Elisia

Det går ju inte att undkomma att resan ändrade mitt liv och det kan utlösa starka känslostormar när jag är skör.

Jag loggade in på resedagboken.se och hittade ett inlägg jag skrev för fyra år sedan:

"Veckans nu:

onsdag 22 november 2006 Sydney, Australien

Det har blivit vardag har nu ocksa. Nu morsar vi pa grannarna har i Glebe och stor oss pa de nya, hogljudda medlemmarna pa Rooftop som hittat sig till ratta pa taket. Det finns ju medlemmar som infunnit sig har i 7 manader som garna rekryterar nya, sota tjejer till sin sekt dar Goon ar som vatten och weed som fjallsluft.

Annars sa var det smogg och 39 grader har idag. jag jobbade, drop av svett, at min lunch i frysen och slapade med mej alex till poolen efter jobbet. egentligen langtade jag bara hem till mitt svenska losgodis som min helt fortraffliga mor skickat ner at mej, men jag anade orad i blekmossen och forstod att det ar dags att skaffa farg da till och med ljusgråa engelskman rynkar pannan da man korsar deras vag. Darfor fick sillarna vanta.


Nu maste jag sluta for jag fattar piken da en av vara nya roomies satter in oronpropparna och suckar.
Jag alskar livet.

/Sandra"

Vem trodde att just jag skulle växa upp? Inte då jag! Jag tänkte att jag skulle vara 19 år hela livet och bosätta mig i Australien tillsammans med Alex. Hon skulle jobba på The Gaf, jag på det franska cafét jag glömt (!) namnet på. Ni ser! Minnena bleknar när dom inte hålls vid liv.

Nu blev jag blödig igen.