Jag har nog aldrig tänkt att det skulle vara lätt att kombinera småbarnlivet med universitetsstudier. Jag har alltid trott att treårstrotsen bara var nåt man sa för att bortförklara att ens barn är hyperaktivt. Men treårstrotsen är ett faktum!

Hur förklarar jag för min dotter att just HON inte får glass när vi är på busplaneten när alla andra barn springer runt med kladdiga glassar i sina händer? Hur förklarar jag för henne att hon måste sova själv i sin säng?

Jo, jag småljuger och säger i dessa fall att hennes tänder är intoleranta mot sötsaker och att jag också ska somna till på Electric bananaband i mitt rum.

Sen blir jag påkommen när Elisia tycker det är tråkigt att sova och tassar från sitt rum in till vardagsrummet där jag sitter och äter kvällsfika framför tvn. Eller så spricker min lögn när hennes pappa ger henne glass när de är på busplaneten.

Sen är förtroendet brutet och näsan växer för att man är en lögnare.

Är jag totalt opedagogisk i mitt sätt att uppfostra?

Hur hanterar jag dessa utbrott, ni mammor där ute?

Förra kursen som bland annat handlade om utvecklingspsykologi, stress- och krishantering kunde komma mer lägligt.

Jag har satt en diagnos på mig själv.

Stress! Det är ju ett fenomen alla känner till. Jag har under livets gång gått från att vara ett barfotabarn till att vara en studerande småbarnsmamma som stressar över allt. Jag kan nästan ta ett nacktag om det fanskapet när den försöker fälla mig. Men den lyckas alltid komma undan och gömma sig i smutsen på golvet jag inte hinner dammsuga bort, den befinner sig i nytvättade kläder som hamnat på golvet, i Elisias leksaker över hela lägenheten, i mina föreläsningshäften, och i min sömn. Denna ljuvliga sömn jag går miste om bara för att jag måste hinna med allt och samtidigt bråka med en hjärtskärande treårstrots! Elisia har alltid haft en stark vilja men jag saknar kramarna och pussarna jag brukade få om kvällarna.

Vilket unikum jag måste va. Det kan ju inte finnas en enda människa som har det som jag!

Eller?