Medan jag strövade runt på Ica och ignorerade den fysiska smärtan som spred sig över ryggen och benen varje gång jag satte ner fötterna i marken trängde sig en bekant från förr in på min privata sfär där jag utövade melodramatiska rörelser över golvet.
Jag hade inte lust att prata och utan förvarning frågade han mig om min bror. Han var inte intresserad av mitt svar utan gick direkt till attack, inte hotfullt, men med ett snedvridet hånleende att han fortfarande kan komma åt min ömma punkt. Han såg inte hur trängd jag blev, jag gjorde inte heller någon ansats att försvara mig eller gå därifrån heller. Utan jag stod där och tog det. Jag svalde min förlägenhet och undrade medan jag pulsade hem med både barnvagn och matkassar vart min stolthet tog vägen.
Måste ha glömt den på bussen någongång på högstadiet.