Jag har som ändå en tanke, eller snarare en föreställning, att jag vågar. Men det är en annan historia.

Dagens i-landsproblem blir istället att klä på sig täckbyxorna mm utan att få ett utbrott, vänta på bussen som med stor sannolikhet är sen eftersom det råder snökaos och sitta och svettas därför att jag är för mycket klädd och har igenimmade glasögon.
Då kanske ni undrar varför jag beger mig ut när jag uppenbarligen grämer mig så mycket att jag måste göra ett inlägg om det. Men det är så att min mamma inte får igång bilen som jag lämnade igår för att dricka mig jämnfull på fest. Det som får mig att sucka varje gång jag tittar ut genom fönstret är att jag VET att bilen går att få igång. Min mamma har bara inte förstått att det är diverse finesser (även fast jag förklarat) som måste göras innan bilen kan starta.
Mamma hävdar dock bestämt att hon har testat allt, flera gånger dessutom, och att jag nu måste pallra mig ner därför att det är datumparkering och plogbilen måste få arbeta.

Det må vara minimala problem när världens barn svälter men den enda globala förändringen jag kan bidra med idag är att göra vad jag anser är onödigt söndagsgöra.
Imorn ska jag skänka pengar.