En morgon innan nyår för flera år sen vaknade jag till en påträngande tystnad. Det hördes ingen kaffebryggare som sprakade i köket och inte heller någon doft av färdigbryggt kaffe som letade sig in i mina näsborrar där jag låg i min säng. Det hördes inget skramlande då mamma gjorde i ordning frukost, ingen trygghet som omfamnade mig. Med hjärtat hårt bultande innanför bröstkorgen så smög jag ut ur mitt rum som jag delade med min ena bror, tassade förbi min andra brors rum, tittade lite på julgranen som fortfarande stod kvar och gick vidare till mammas rum.

Nu såhär i efterhand så tänker jag mig att våran gamla lägenhet var som en enda lång korridor. Jag minns att från den morgonen, då tystnaden låg som ett lock för öronen, så var jag alltid orolig att det skulle ta för lång tid att ta sig till mamma.

Vanligtvis skulle jag krypit ner hos henne och värmt mina fötter på insidan av hennes lår men av någon anledning gjorde jag inte det den morgonen.
Jag önskar att jag inte varit 8 år då allt det här, som just då var oförklarligt, hände med min mamma.

Gott nytt år.