När jag och Aline stod vid medicinskåpet och pratade och väntade på att klockan skulle bli 16.45 kunde jag inte sluta förundras över hennes sätt att prata och föra sig, hur hon med sina händer illustrerade det hon beskrev om sitt hemland, sin familj, sina vänner, sin framtid.. En stark, självsäker och vacker ung kvinna som flydde till Sverige med sin familj från ett krigshärjat land. Hon har upplevt saker ett barn aldrig någonsin borde få vara med om och ändå, ÄNDÅ, kunde se det ljusa och vackra som finns runt omkring henne. Jag förundrades och avundades. Jag pillade förstrött på Apodosen och önskade att jag va lite som Aline.