Vi var på väg till Fläse för att bada. Du hade randiga badbyxor och skrattade vilt åt din utstyrsel och tyckte att man alltid ska gå mot strömmen. Jag satt i din bil, ihopklämd mellan en stor frysbox och en skurhink. Du körde hackigt och slirade på kopplingen och min kamp i baksätet utkämpades med stor koncentration att inte få skurhinksvatten på mig.
Vi åkte aldrig till badet utan vi gick upp för fyra trappor in till en lokal. Den varma luften som mötte oss var tung att andas. Vad jag inte riktigt förstod var varför vi var där men jag såg på dig att det var viktigt. Att det hade något med beslutet du måste ta.
När jag vaknar är jag förvirrad. Den varma luften hänger kvar i rummet, tung, obehaglig, påträngande. Jag går in till Elisia och lägger min hand på hennes mage. Hon är sval, andas lätt.
Innan jag somnar om tänker jag att det kommer en morgondag, en dag efter det som sedan blir till veckor, månader och som sedan ebbar ut till vad som är mitt liv.