I fredags grinade jag mest hela dagen känns det som. Bland annat över en artikel jag läste om Ottilia som föddes på en parkering i Hjoggböle. Sen så försökte jag tränga undan klumpen i halsen då en pappa satt med sina två barn i famnen, berättade att dom skulle titta på majbrasan och barnens gensvar var ett glädjefyllt jublande.

Även hjärtfondens nya reklam, där överlevare berättar att det är tack vare all hjärtforskning som de fortfarande är vid liv fick mig också att grina även fast jag tycker att den är lång och utdragen som satan.

Idag har jag inte grinat över nåt.

Jag kanske har blivit känslokall över en natt för jag läste gratulationerna till alla barn på familjesidan i Vk utan att ens röra på gipan vilket normalt brukar kännas djupt inne i mamma-hjärtat. Snorungar, tänkte jag i morse istället, sådär lagom måndagsbitter.